Huvudet snurrar av alla intryck och känslor. Det känns minst sagt upp-och-nedvänt att plötsligt vara tillbaka i kylan och ordningen & redans land efter att ha spenderat tre veckor i ett u-land vid ekvatorn. Där var hett, dammigt och fattigt men på samma gång så makalöst vackert på sina ställen. Det var definitivt en resa helt olik alla andra jag gjort i mitt liv. På gott och ont...

Jag vill börja med att säga att vi är jättenöjda med resan. Verkligen. Den var helt makalös. Allt vad vi hoppats på och mer därtill. Inga missöden, sjukdomar eller matförgiftningar drabbade oss. Det flöt på finfint, såväl på safarituren som på Zanzibar. Folk var så vänliga, man möttes av stora vita leenden överallt och ett "jambo!" (hej). Safarin var grym (vi såg the big Five). Zanzibars stränder var precis så vita och mjöliga som de ser ut att vara i alla kataloger. Med det sagt, och jag kommer att berätta mer om vad vi har gjort i senare inlägg, så vill jag bara får ur mig några allmänna iakttagelser jag gjorde.

Det var extremt fattigt. Visst hade vi hajat att det skulle vara fattigt, det är ju ett u-land, men det var verkligen ingen lek. Det var uppenbart att människor kämpade för att överleva, framförallt på fastlandet. (På ön Zanzibar såg vi åtminstone barn leka och spela fotboll istället för att valla boskap, vilket var en klar "förbättring" bara det.)

Den extrema fattigdomen i kombination med hur det var att resa runt där som turist gav en bitter eftersmak. Vi reste runt "isolerade" från fattigdomen, hettan och dammet genom bilrutans fönster och staketen runt hotellen. Det var isoleringen från folket som var den delen av resan jag upplevde som negativ. Känslan är svår att beskriva. Jag har rest i väldigt fattiga länder förut - Laos, Peru, Bolivia - men detta var något helt annat. Det fanns en segregation mellan turisterna och lokalbefolkningen som jag inte upplevt någon annanstans. Det förekom knappt någon sammanblandning alls av dessa grupper såvitt jag kunde se. (Med "turister" avser jag inte de utlänningar som bor och arbetar där.)

När jag kollade upp olika resealternativ i våras insåg jag ganska snabbt att framförallt safarin skulle bli svår att ordna på egen hand, med alla parkavgifter och det faktum att man måste ha auktoriserad chaufför och guide etc. För första gången någonsin slog vi därför till på en s.k. "paketresa" (dock skräddarsydd för oss) via en resebyrå här i Stockholm. Men jag undrar över vilka möjligheter man egentligen hade haft att resa runt i övriga Tanzania på annat sätt?

På hela resan såg vi tre backpackers. Tre. De stod med näsan i en karta i en by mitt i ingenstans, precis som backpackers brukar göra. I övrigt var det i princip uteslutande par i vår ålder och uppåt, eller familjer med barn i övre tonåren, som reste runt med hyrd chaufför eller förbeställda transfers som tog dem/oss mellan de olika förbokade hotellen. Jag har aldrig upplevt maken till homogent resande förut. Jag såg ingen turist hoppa på någon av de lokala bussarna. Vi lade inte märke till ett enda hostel eller lokal restaurang där tanzanier och turister åt sida vid sida. Ville man inte bo på fint hotell så återstod... att bo hos en familj i ett fallfärdigt skjul? Det var antingen air condition +eget badrum eller en plåtbit till tak +hål i marken. Jag såg inga mellanting vad boenden och matställen beträffar. Nu var vi ju aldrig i Dar Es Salaam, kanske är det annorlunda där? Fullt med vandrarhem och backpackers? Någonting säger mig att så inte är fallet. Och det tycker jag är synd, eftersom det är så jag i vanliga fall föredrar att resa. Inte så att jag vill bo bland kackerlackor och i överfulla korridorsrum med stökiga människor i tjugo-årsåldern. Been there, done that. Men om jag skulle återvända skulle jag vilja ha möjligheten att åtminstone gå ut och äta på ett lokalt ställe (som man kunde göra i Asien och Sydamerika), vandra runt på gatorna och beblanda mig med folk, prata med människor som kommer från landet ifråga, kunna bestämma allteftersom vart man vill resa.

_______________________________

Det var på många sätt som att resa hundra år tillbaka i tiden. Oxar drog plogen över åkern. Kläder tvättades i ett vattendrag. Man skördade med lie och handhackor. Behöver jag tillägga att det kändes en smula bisarrt att åka runt i en stor, fin jeep på grusiga, dammiga vägar och se kvinnor bära tunga hinkar med vatten på huvudet precis utanför bilfönstret? SKA VI INTE ERBJUDA SKJUTS? var en fråga man ställde gång på gång, men det var bara att gilla läget. Det var inte så det fungerade...

Det var skönt att komma bort från byarna och ut på safarin. Det kanske låter konstigt att säga det men där fanns inga människor. Man slapp ha konstant ont i magen av att se all fattigdom. Massajerna är ju en historia för sig. De vill leva primitivt, i närkontakt med naturen och sin boskap. Massajerna finns i Ngorongororeservatet och vi besökte en massajby en av dagarna. Det berättar jag mer om senare.

Jag har inte vidrört en dator under hela vistelsen, knappt slagit på min telefon. (Det var bara några enstaka gånger för att smsa hem att vi levde.) Temat har verkligen varit ”bortkopplad och frånkopplad”, vilket har varit makalöst skönt. Jag läste i snitt en bok om dagen på Zanzibar. Som tur var hade folk lämnat tummade pocketar efter sig på de olika hotellen så vi kunde byta ut böckerna allteftersom. På safarin var man alldeles för trött om kvällarna för att läsa.

Jag tänkte ta tillfället i akt, såhär på 2011 års allra sista dag, och önska er ett Gott Nytt 2012!

Året som gått har varit fullt av härliga stunder. Höjdpunkten var helt klart den soliga septemberdagen i Uppsala när min finaste J frågade om jag ville gifta mig med honom och jag självklart svarade ja! Nu får vi se hur långt vi kommer i bröllopsplanerandet (och pengasparandet) under 2012.

Årets andra fullträff var helt klart Italienresan med familjen. Vilken fin resa vi fick tillsammans! Det är sådana resor man minns för resten av livet...




Puss på er! Finaste pojkarna.

.......................

Om bara några dagar inleder jag och J 2012 med en långresa till Afrikas sol. Det blir tre veckor av savann, safari och stränder på Zanzibar. Det ska bli gött-götteli-gött-GÖTT!

Jag kommer att ta en paus från bloggandet fram till slutet av januari/början av februari när vi är tillbaka på svensk mark igen. Då lovar jag att uppdatera med bilder från resan. Det kommer nog att vara en hel del, om jag känner mig själv rätt...

Under tiden kommer ni kanske (beroende på hur internettillgången ser ut därnere) att kunna följa resan här på min gamla profil på Resedagboken som jag kickat igång igen... Länken ska fungera men annars är mitt användarnamn Jenny.Emilia











Jag önskar er allesammans ett GOTT NYTT ÅR!

Må året fyllas av en massa kärlek, skratt och glädje.

Kram!

/Jenny

Igårnatt föll det lite, lite snö här i Stockholm. I alla fall tillräckligt för att det skulle ligga ett tunt täcke över gräsplätten utanför igår morse när jag vaknade. Rimfrosten i träden höll i sig till nio-snåret då de enstaka plusgraderna tyvärr fick den att töa. Nu är snön på marken nästan borta också. Damn it! So close...

Julstämningen här i Stockholm är obefintlig. Eller nej, jag fick en litet smakprov på den (dåliga sortens) julstämning i lördags när jag satt på bussen hem från blodgivningen och såg folk stressa omkring som små illrar på stan. Det verkar som om denna julklapps-och julmys-stress tar kål på oss människor? Har det blivit kutym att stressa så in i bängen alldeles före den 24:e och krascha med huvudet före in i Kalle Anka, julbordet och alla klapparna? Den där Ernst och Tina gör inte saken bättre. Ty ny ska man i tillägg till allt det andra baka sitt eget julkryddade tunnbröd och sy sina egna julkuddar också. Och medan man utgör dessa sysslor ska man se helst se glad och käck ut med friska rosor på kinderna.

Tänk om Ernst och Tina blev ett par. Hemska tanke att bjuda hem dem på middag. Man skulle nog känna sig som en glåmig soffpotatis i jämförelse.

Inte konstigt att så många inte klarar av att ta sig ur pyjamasen den 25:e… eller den 26.e… Personligen ser jag verkligen framemot att bo i min pyjamas under mellandagarna i Pite.

Ändå kan jag inte påstå att jag stressar. Överhuvudtaget. Alla julklapparna är inhandlade på nätet sedan länge och skickade rätt upp till Pite som vanligt. Jag låter Posten göra jobbet. Vägrar harva runt i butiker, svettas och trängas med folk i jakt på julklapparna.

På fredag bär det av uppåt. Hemåt. Håll tummarna för mig och mitt flygplan som ska lyfta kl 17.45. Ingen snöstorm! Inget kaos på Arlanda! (I wish)

Längtar som en liten gnu till mammas och pappas bastu...





Vågar man hoppas på istappar i år också?

Här kommer ett långt, kaotiskt och ganska argt inlägg om LCHF, folk och deras j-a sätt, om ni ursäktar uttrycket.

Jag har nämligen märkt att det är många som reagerar väldigt starkt på LCHF och det faktum att vissa av oss i den stora fårskocken inte äter socker och kolhydrater. Människor i min omgivning tar sig friheten att i tid och otid påpeka vad jag äter/inte äter och anledningen till att jag äter som jag gör. Ämnet kommer upp dagligen, på jobbet och i andra sammanhang. Och märk väl att det är aldrig jag som börjar prata om det. Jag vill helst bara "do my business" utan att någon ska kommentera det varje gång.

”Ja just, ja du får ju inte fika, du går ju på din DIET”- påpekas det högt och ljudligt inför alla andra varje gång det dukas fram fikabröd och jag väljer att avstå. Och så sätter frågestunden igång. De frågar vad LCHF är, hur länge jag ätit det, är det inte farligt att äta så mycket fett?? Blir jag inte sötsugen?? Saaaaknar jag inte potatis?? Etc etc. Vilken uppoffring det måste vara, varför gör jag det egentligen? Själva skulle de minsann inte göra det för alla pengar i världen. Har jag gått ned i vikt?? Hur mycket i såfall?

Kan det vara kombinationen av det faktum att jag inte är överviktig +"går på en diet" som upprör så många? Som gör att de anser det vara deras fulla rätt att kommentera? Det jag undrar är, skulle de ha kommenterat lika mycket om jag haft några kilos övervikt? Jag har en känsla av att så inte är fallet...

Bottnar det i någon sorts avundsjuka kanske? Avundsjuka på min självkontroll? Jag har märkt att det i synnerhet är de som själva har en begynnande ölmage och inte kan motstå den där fikabiten som pepprar mig med kommentarer.

Sedan är frågan om man ens ska kalla det för en "diet" om man inte gör det för att gå ned i vikt. Ordet "diet" signalerar ju att man äter på ett visst sätt för att minska i vikt, vilket inte är anledningen till att jag äter LCHF. Jag har lagt om kosten främst för att slippa blodsockertoppar- och dalar och uppsvälld mage. För att slippa bli hungrig eller sötsugen var tredje till fjärde timme (vilket får till följd att jag stoppar i mig vilken skit som helst som finns tillgänglig). Ändå får inte jag samma mottagande som exempelvis en vegetarian får. (Nu när det äntligen blivit normaliserat. Jag kan tänka mig hur vegetarianer kände sig för tio-femtontalet år sedan då det inte var så vanligt. Att behöva motivera sin kosthållning varje dag blir väldigt påfrestande i längden. Ibland har jag nästan funderat på att skita i LCHF och äta som alla andra bara för att slippa alla kommentarer.)

Det må vara så att många kommenterar och frågar av ren nyfikenhet. Ofta uppfattar jag dock deras eviga påpekande som ett uttryck för något av nedan nämnda:

1. att mina matvanor skulle utgöra någon sorts dold uppmaning till dem att göra likadant. Som om jag, enbart genom att avstå från kolhydrater, predikar om ett leverne som alla borde följa och att jag fördömer dem som inte äter LCHF. Inget kunde vara mera falskt. Hör och häpna, men jag bryr mig faktiskt inte om vad andra proppar i sig. Underligt då att andra ständigt ska bry sig om vad jag äter...

2. som jag nämnde ovan; någon sorts illa dold avundsjuka. ”Varför kan inte jag också motstå sötsaker?” Ni vet, ska en äta socker ska alla. Ska en "vara dålig" ska alla. Inte helt olikt det grupptryck vi har vad gäller alkohol här i vårt avlånga land. Fullt möjlig förklaring till varför vissa känner ett behov av att påpeka eller få andra att trycka i sig en massa socker. 

eller

Som en följd av ovanstående undviker jag numera att tala om för människor att jag äter LCHF. Just på grund av hur mycket känslor det tycks väcka. Men det hindrar inte det faktum att det alltid tycks finnas personer som är redo att "dra ut" mig och mina matvanor i rampljuset inför en större skara människor.

Jag säger som Sverker Olofsson; ”ska det va på det här viset? Ska det det? Va?”