Kan man ta falukorven med sig till Skansen?

...trööööötter....det är jag idag.
Skönt att det är halvdag på jobbet sedan 4 dgrs Valborgshelg! Jag ska till Uppsala ikväll el imorgon och stanna till på söndag. AAhhhh... Ser framemot långpromenader, att få läsa min nya Michael Connelly-bok, laga mat o mysa med J, äta glass på balkongen, gå på stan, kolla på film... -och framförallt sova ut om mornarna! Det är fan det jag längtar till mest just nu.
*gäsp*

Första och andra veckan på jobbet fullkomligen hoppade jag upp ur sängen, av ren adrenalin och nöjdhet av att ha ett jobb! De nya intrycken gjorde allt så spännande. Jag trivs på jobbet, tiden går snabbt, men i takt med att de nya intrycken blir färre och färre så ökar min morgontrötthet av någon anledning...

Ikväll ska jag träffa tjejerna på Skansen. Jag undrar om man kan dra på sig trädgårdsstövlarna och ta med sig falukorv o ketchup som man gör hemma i Pite när man ska till majbrasan? Nåja, det blir i vilket fall en vuxen valborg i år, som omväxling :D

Glad Valborg alla!

Ondska som bara en människa kan besitta.

Det är så enormt svårt att förstå.

Jag inser knappt vidden av nyheten som nådde omvärlden idag. Men det är utan tvivel något av det mest sjuka och avskyvärda jag någonsin hört talas om.


En kvinna har hållits inspärrad i 24 år. Av sin egen far.

En tisdag sensommaren 1984. Jag var då tre och ett halvt år gammal. Hon 18. Då stängdes dörrarna till omvärlden för denna flicka och de öppnades inte förrän igår. Den 27 augusti 2008.

Under i princip hela min livstid har alltså denna tjej (--->medelålders kvinna!) hållits inspärrad mot sin vilja, utan dagsljus, utan yttre kontakter.

Som om detta inte vore nog har hennes far systematiskt våldtagit henne under denna tid OCH hon har fött SJU BARN till följd av detta incestförhållande. Tre av dessa har aldrig någonsin sett dagsljus förrän nu!


Jag förstår dessa ord, men innebörden är för mig helt ogreppbar. Det är bara för stort och svårt att begripa.

Det enda jag känner är chock, avsmak och ilska.

  

En stor fråga väcks inombords.

Hur många barn sitter inspärrade på detta vis idag? Människor vars öde vi ännu ej känner till... För nog vore det naivt att tro att Elisabeth är den enda som råkat ut för något liknande. För bara två år sedan uppdagades historien om Natascha Kampusch som suttit inlåst i en källare i 8 år.

Jag får gåshud bara vid tanken på att någon annan upplever liknande saker just nu, utan någon utomståendes kännedom. Kommer en nytt fasansfullt öde att uppdagas om två, fem, tio år? Vilka historier om barn som sitter inspärrade någonstans idag, den 28 april 2008, väntar oss i framtiden? Och framförallt, vad kan vi göra för att förkorta tiden till den dagen kommer?


Sedan väcks naturligtvis tusen frågor om denna Elisabeth och hennes barns (syskons?!) öden. Vilket liv väntar denna kvinna idag? Hur kan man överleva 24 år utan solljus utan att förvandlas till en zombie? Jag trodde inte att det var möjligt. Kan hon tänka rationellt längre, har hon fått någon stimulans överhuvudtaget? Jag läste att hon haft en TV. Gudskelov. Eller? För att inte tala om hennes barn som vuxit upp i källaren. De kan tala, hon har lärt dem det, men vad kan de säga? Vad har de att säga? Var ligger deras mognadsnivå?


Denna historia som uppdagat sig skulle lika gärna kunna vara ett sjukt experiment från Nazityskland. Experiment "Ett människopsykes tillstånd efter X antal års isolering och total brist på dagsljus".


*ryser i själen*


Hur kan något orsaka så fasansfullt vämjeliga känslor hos en, och samtidigt vara så oerhört intressant?

Jag vill läsa ALLT om detta, veta allt som finns att veta. Vad som hänt, hur hon haft det, hur hon känner, hur hon mår idag. Samtidigt vill jag stänga av och förtränga att det någonsin hänt, eftersom jag mår så väldigt väldigt dåligt av att veta. Sympati och empati, kallas det. Precis de känslorna han saknade. Monstret.


Att kalla honom för ett djur vore en förolämpning mot djuren.
Detta är en form av ondska som endast en människa kan besitta.


Veckan i bilder!

 -en riktig sommarsöndag i Sthlm, glass på Skansen med tjejerna, promenad längs hamnen...

  -och sedan en eftermiddagsfika med allra finaste S...

  -tisdagsmiddag hos Vida o Klas på söder...
   - vi testade lite funktioner på min nya telefonkamera hihi...

   - torsdagspromenad till Vanadislunden (friskvårdstimme på jobbet!)...

  - en kvällsfika med V efter utställningen på Nationalmuseét, torsdagkväll...

 - fredagslunch med mina kollegor...

  - utgång med brudarna fredagkväll!
   - lördagsmiddag och promenad i Uppsala med L...

 - glass med maränger och chokladsås på min balkong = *stort leende*

Åh vilken underbar vecka!!! Och nu är det bara 3 dagars arbete sedan är det långhelg + Valborg!

Livet är GÖTT!






En sån där dag.

Igår kväll gick jag ut med tjejerna i Estoccolmo. F-n vad kul vi hade! Förfest hos S sedan gick vi ut på Riddarkällaren och dansade oss svettiga.... jag somnade som en stock när jag kom hem. Behöver jag nämna hur mycket jag såg framemot att få sova ut morgonen därpå efter en hel arbetsvecka?! Vilken känsla att få krypa ned under täcket. ZZnnnark----

*bang-bang-bang*

Jag vaknade av att någon slog en hammare i mitt huvud. Ok det var inte riktigt i mitt huvud, men i lägenheten nedanför, och jag kände en fysisk smärta vid varje slag!
Det var den sovmorgonen! Fy fan.... finns det inga regler mot sånt? Börja hamra en lördagmorgon?? Kom igen liksom!!

Klev motvilligt upp, packade en väska och tog min tillflykt till nordvästligare grader. Steg av tåget i Uppsala vid lunchtid och traskade mot min hoj.

Väl framme vid cykeln låste jag upp de sjuttioåtta låsen. Men något kändes väldigt fel när jag skulle trampa iväg.
Någon hade skurit upp mina däck.

ARghhh!!! (Örjan!!!)

Plötsligt blev många saker högst påtagliga.
Den fullpackade väskan som tyngde ned min axel.
Solen som schteeeekte.
Min huvudvärk efter gårdagens bravader. Ökade den inte just i styrka något?
Och oj vilka obekväma skor jag hade på mig (jag hade ju tänkt cykla).

Nej. Det var bara att börja promenera mot stan (=fel riktning för mig) för att så snabbt som möjligt lämna in cykeln på lagning.

Äntligen framme vid Viktors Cykel där jag lämnat in cykeln ett otal gånger. De har så himla bra service, hyfsade priser och man får oftast tillbaka cykeln redan samma dag. Svettig var jag. Folk satt ute och drack öl på serveringar och jag tyckte de såg provocerat avslappnade ut.

Stängt.
Jepp, där satt den.
*mutter*


---------------------------------------

Väl hemma i lägenheten kändes allt lite bättre.
Nu har jag tvättat, lagat mat och kollat på TV Ska precis ladda hem en film, köpa lite godis och bara njuta av att vara ledig!
Ikväll ska jag umgås med L, åh vad mysigt.

Så trots en dålig start kan denna dag egentligen bara bli bättre!!

Over and out.




 


En underbar kväll.

Kom just hem från en fin afton med V. Jag bjöd henne på middag efter jobbet, vi drack två glas rött innan vi traskade iväg längs kajen på Strandvägen. Vi var på väg mot Nationalmuseét, jag hade nämligen fått två biljetter till en utställning som visades idag. Solen värmde ordentligt trots att klockan var efter sju! Det var en massa folk där, lagom intressant utställning, men vi fick iaf känna oss lite kulturella hihi. Efteråt gick vi till ett mysigt café på Östermalm. Drack te o satt o surrade tills de stängde. (Att de har mage att ta 28 kronor för lite teblad och hett vatten är ju dock en historia för sig.)

Kort o gott en fulländad kväll i en god väns sällskap!

Våren är här (eller sommaren, med pite-mått mätt!), jobbet är grymt, snart är det helg och nästa vecka Valborg.

Just nu är livet gott!

J

PS! En rolig iakttagelse idag på väg till jobbet. Det var en kvinna i 35-årsåldern som körde vespa o skjutsade sin son därbak, de var säkert på väg till skola och jobb. Det såg bara så... coolt ut. Lagom kontinentalt hehe.


Ord jag inte visste fanns...

...förrän jag började jobba på KKV.

- russinprodukt
- prisparaply
- asfaltskartell
- aktkappa
- aktbilagera
- skallkrav
- priselasticitet (eller jo, hade väl stött på uttrycket...=)

De första dagarna på jobbet har varit intensiva. Jag har lärt mig massor, både kunskapsmässigt och praktiskt. (Därav verbet "akt-bilagera" ovan) och tiden har gått så sjuuukt fort varje dag. Jag tycker det är kul! Att sätta sig in i konkurrensrätten på riktigt är en utmaning, och det känns som om man är "på rätt sida" hehe. Vi tjänar ju gemene man, -konsumenten. Nu ska vi stoppa karteller och sätta dit de jävlarna som försöker missbruka sin dominans på marknaden, moahahah.

Jag önskar jag någon gång fick vara med om en "gryningsräd". Det låter så ballt att göra ett tillslag, krigiskt på något sätt. Förmodligen är det inte så dramatiskt. Jag tror inte det innebär någonting annat än att man knackar på dörren hos ett företag en morgon, oanmäld.

I veckan har jag bott på Karlaplan. Det är skönt att slippa pendla första dagarna på jobbet! Jag har jobbat över samtliga dagar hittills, och skulle jag dessutom vara tvungen att sätta mig på tunnelbanan + ta tåget hem till Uppsala, så skulle jag inte vara hemma före 20 någon kväll. Nu kan jag lägga all energi på att göra ett gott första intryck på arbetet istället. :) Så tack J, för att jag får sova i lägenheten!

Härligt med våren som anlänt nu, folk sitter på uteserveringar o dricker öl efter jobbet, hundskit på trottoarerna... same old, same old. Nu ska vi ta en långpromenad medan solen fortfarande lyser.


Tankar om ensamhet.

Ha! Nu har jag helg.

Jag har bara jobbat två dagar på nya jobbet men efter att ha spenderat några månader som arbetslös tog dessa dagar ändå lite på krafterna! Så nog förtjänar jag ändå helg... *ler*
Jag känner mig ledig på riktigt. Jag har varit ledig förut också, men då har man alltid den där gnagande känslan av att man borde göra nånting annat... (läs: plugga på inför seminariet till veckan, tentan, skriva PM, söka jobb?). Det är någonting helt annat att få vara ledig utan dåligt samvete.

Igår kväll tog jag tåget från Stockholm till Uppsala. Det skymde och himlen var sådär vackert röd-orange som den bara blir ibland. När vi susade förbi de vackra husen tänkte jag att det kändes himla skönt allting. De praktiska grejerna som kan ställa till det för en.
Jobbet känns jättebra. Det är intressant och enormt utvecklande på samma gång! En perfekt start på arbetslivet, helt enkelt.
Jag har kvar min underbara lägenhet i Uppsala ett tag till, avvaktar och ser vad som händer på boendefronten. Ett boende i Sthlm eftersträvas självklart, men som det känns just nu är det ingen panik så länge jag kan sova hos J några kvällar i veckan. Han får ju sova här i Uppsala i utbyte =) Det kommer säkert lösa sig till sommaren. Jag känner tillförsikt.
                                                                                  

Vid tågstationen i Uppsala låste jag upp min röda gamla postcykel som tålmodigt stod och väntade, sedan  trampade jag långsamt hemåt längs med tågspåret. Det var kallt så jag drog åt halsduken lite extra. Under cykelturen funderade jag på ensamhet. Vad är det som skiljer "att vara ensam" från "att känna sig ensam"? Kvällen skulle jag nämligen spendera på egen hand, något jag kommit att undvika det senaste året. Jag är helt enkelt van vid att ha människor omkring mig, hela tiden! Och har jag inte det stämmer jag träff med nära o kära. Det blir många fikor, middagar och hemmakvällar med pojkvän, familj eller vänner.

Jag vet att det inte är jag som person som är sådan. Förut njöt jag nämligen som mest när jag fick tid för mig själv. Jag kunde pyssla på härhemma i lugn o ro, organisera foton till långt in på natten, sticka, lyssna på musik eller läsa i min fåtölj. Jag tittade på TV-serier som Scrubs och Vänner på datorn i timtal, åh det var det bästa jag visste! Jag sket fullständigt i alla andra. För det mesta. Ibland ville jag t o m undvika sociala sammanhang eftersom jag trivdes bäst i ensamhet på min egen kammare. Det var helt och hållet självvalt! 

Efter att ha bott och varit nära inpå människor en tid nu kan jag nästan få lite småpanik om jag inte har någon att vara med på kvällen eller åtminstone inplanerat ett möte med någon dagen därpå. (Ska jag spendera en kväll med mig själv vill jag åtminstone veta att jag ska träffa någon dagen därpå! Annars känner jag mig som ett socialt missfoster.) Nu väntade en helg i Uppsala helt ensam. Hjälp! Med denna vetskap messade jag igår runt till alla jag kände i Uppsala och sökte efter sällskap. Ingen kunde. Skrämmande. Men en kittlande känsla sade åt mig att det kanske skulle bli lite skönt ändå...? Jag vågade inte riktigt lita på den känslan så jag stämde ändå träff med min goda vän S i Sthlm på söndag. Puh! Jag har ett liv.

Idag är det lördag. Jag ska inte träffa någon och det känns faktiskt helt okej! Under dagen ska jag pyssla på härhemma och kvällen ska jag spendera med en film och lite popcorn och godis. Som jag kunde göra en vanlig kväll förr i tiden.

En hel dag. Med mig själv som enda sällskap. Duktig flicka...!

Men är det då bara en vanesak? Enligt min mening (jag vet inte om den stämmer överens med SAO) så kan ordet ensam ha två betydelser. Antingen kan det helt sonika beskriva bristen på mänskligt sällskap eller så är det ett känslomässigt tillstånd med en negativ klang. Ensamhet behöver alltså inte innebära att man känner sig ensam. Man kanske helt enkelt spenderar lite tid för sig själv. Det är två skilda saker. Bara känslan skiljer sig åt...

Denna helg är jag ensam. Det känns lite skönt på samma gång som jag känner mig lite ensam, men jag tror att det är nyttigt för mig. Så ja, i mitt fall är det nog främst en vana jag behöver bryta. Man kan ju inte vara beroende av andra människors sällskap för att må bra! Det är inte hälsosamt.

Så. Med denna insikt sätter jag på min favoritskiva just nu, av Iron and Wine, och gnolar på med det ena o andra. Jag behöver inte göra nånting jag inte vill. Varken plugga eller söka jobb. Inte idag.
Jag har ju faktiskt helg!

Och till er som läser. Begrunda detta och er själva. Hur mycket tid spenderar ni utan andras sällskap? Skulle ni rent teoretiskt njuta av att veta att ni ska spendera två dagar och kvällar HELT ENSAMMA eller skulle ni då känna ett starkt behov av att träffa någon? Kanske borde ni i sådana fall också öva på att vara ensamma. Jag tror att man växer som människa då.

Glad helg!

Många förändringar på en gång!

Oj oj. Saker händer snabbt minsann. På bara några dagar har det mesta ordnat sig. För det första har jag fått jobb! Jag fick veta igår och börjar IMORGON! Snabba ryck minst sagt. För det andra har jag kanske, KANSKE fixat lägenhet i Sthlm från juni *stort flin*. Usch jag är så vidskeplig så bara för att jag sagt det känns det som om det inte kan hända. Det är för bra för att vara sant. (Det är lilla oroliga Nasse inom mig som talar)

Jag kan kort och gott säga att jag känner en enorm lättnad över att slippa sitta och söka fler jobb, ha ångest över att inte dra in några pengar, inte ha ett riktigt liv! Listan kan göras lång...

Här kommer förresten lite bilder från dagen D - nämligen DIPLOMERINGEN i Uppsalas Universitetsaula i lördags!

    

Ovan vänster: En stolt jänta med sitt juris kandidat- diplom i handen!
Ovan höger: Dagen mina föräldrar aldrig trodde skulle komma?





Här är jag omgiven av mina underbara tjejer J, S och V som även de diplomerades denna lördag!



     

Här är några bilder från diplomeringsmiddagen på Stockholms Nation på kvällen. Oj vad trevligt o gott det var!


Så... för att summera. Imorgon börjar mitt nya liv som hårt arbetande människa. Ska bli spännande! Nu när jag dessutom inhandlat SL-kort så känner jag mig nästan vuxen. Men bara nästan... *ler*

En sommar i vår vackra huvudstad tillsammans med mina bästa vänner.
Det ser jag framemot!!!






Imorgon smäller det...

... för då tar jag - efter 5 års juridikstudier - examen vid Uppsala Universitet. Mamma & pappa har flugit ned för att närvara, J och alla mina juristtjejer kommer att vara där och ett diplom ska jag få minsann! Senare på kvällen blir det middag på Stockholms Nation. Åh det ska bli så j-a kul! Får man säga att man är lite stolt över sig själv...!? Inte illa bruden!!*klappar sig själv på axeln*

Tiden som student i Uppsala har varit helt magisk, det bästa jag någonsin gjort! Åh, mitt underbara Uppsala....

Här kommer lite bilder som väcker alla minnen till liv! Det har varit ett otal pubrundor, promenader o glassätning vid Fyrisån, VALBORG, Snerikes Nation bryggan, måndagmiddagar med pitegänget.... och så mycket mycket mera!
 
            

Jag har ingen lust längre!

Det här är inge kul. *tjurar*. Jag har ingen lust att söka jobb mer. Orkar inte hålla uppe gnistan! Inget händer, det går så segt... Försöker hitta nya krafter varje dag, men det är svårt.
 
Det är sjukt att man alltid är missnöjd. När man väl har ett jobb önskar man att man fick vara ledig på måndagen när allt känns motigt och trist och veckan tornar upp sig som räkningarna i slutet av månaden. Men när man inte har något jobb så fasar man för måndagen när alla andra ska iväg och leva sina liv. Vara till nytta.

Mitt liv ligger i träda just nu, så känns det. Som att jag bara går och väntar på att något nytt ska hända. Och så är det ju. Jag vet att något kommer att förändras snart. Jag ska börja mitt liv som arbetande medborgare. Bara det att inte veta när, hur, var... vad som väntar runt hörnet. Det är ganska psykiskt påfrestande.

Jag är nu tillbaka i Uppsala. Studenter som cyklar runt, går på nationer, fikar, festar, sitter på bibblan. Jag känner mig utanför. Utanför studentlivet, utanför jobblivet. Jag är den där kvarglömda vanten som ligger i en "upphittade saker"-korg. Ingen som hämtar den... den bara ligger där, ensam och ledsen.

Nej så farligt är det väl inte. Det är bara en känsla som kommer krypandes ibland... Att det går framåt för alla andra, men här i min lilla värld står det stilla. Jag försöker då fokusera på de positiva sakerna i mitt liv. De är ju många. Jag har det ju trots allt bra, med en underbar familj, underbar pojkvän, underbara vänner, en lägenhet... fattas ju bara ett jobb nu! Och det kommer, så småningom. Det vet jag.

När jag väl får jobb ska den där "problemkvoten" fan inte fyllas med något annat. Jag ska vara nöjd! 

Nej, nu ska jag skicka iväg lite fler ansökningar och hoppas att någon vill ha mig snart... Så man får känna sig värdefull och vara till användning. Det får en att känna sig lite mer mänsklig.
Som att man är med i leken alla andra leker....
Jag vill också vara med och "leka jobb"!

Vad gör mig till jag?

Jag funderade på en sak idag. Vad är det som gör oss till dem vi är?

Att miljö och uppväxt har en enorm inverkan på vår personlighet tvivlar jag inte en sekund på. Men vissa saker har vi väl ändå inte "lärt" oss att tycka om? J påstod en gång att så var det visst. Det faktum att jag ogillar rotmos sitter inte i mina gener utan är helt enkelt en följd av att jag som liten fått en dålig upplevelse någon gång när det serverades rotmos vid matbordet. Till viss del kan nog tesen stämma. Jag tror absolut att våra tidigare upplevelser har stor inverkan på vad vi som personer tycker om och inte. Jag avskydde förr oliver men har nu lärt mig älska dem! Och vad gäller rotmoset kan jag faktiskt dra mig till minnes ett tillfälle då någon tvingade mig äta det....

Men finns det då ingenting som kan kallas personlighet? Och med det menar jag något som kan länkas till min person, något jag är, - inte skapats till att bli. Något som fanns där redan från början, och bara utvecklades i takt med att jag växte. Som ett frö växer till en planta. Något som kan gå i arv...?

Tanken på att vi endast är produkter av vår omgivning och våra upplevelser skrämmer mig otroligt mycket. Har vi då ingen själ? Jag tror inte att det ligger till på det viset. Jag skrev därför snabbt upp vissa saker som jag verkligen tror är egenskaper jag ärvt, kan ärvas av mina framtida barn, eller helt enkelt sitter i mitt personliga tycke och smak. Men det är ju bara vad jag tror.

--- Jag är trött om kvällarna. Somnar alltid till filmen...
--- Jag blir enormt grinig när jag är hungrig. Då krymper mitt tålamod till noll.
--- Jag somnar ofta med min högra handled under hakan, lite lätt böjd. (Vaknar sedan av att den ömmar och värker.)
--- Jag är vidskeplig.
--- Jag föredrar att äta äpple med en liten vass kniv. Varför? Jag vet inte. Att tugga i äpplet känns bara... inte ok.
--- Jag tycker om Cornelis V's röst. Den låter raspig men len på samma gång.
--- Jag kommer väldigt ofta ihåg vad jag drömt om nätterna, till skillnad från många andra.
--- Jag tycker om när smöret smälter på mackan. (Det gör inte min kusin, hör och häpna. Hur kan man INTE tycka om det?)
--- Jag gillar de vita Ahlgrensbilarna bäst.
--- Jag älskar att sjunga med högt till de låtar jag kan när ingen annan hör. Särskilt i bilen. Och jäklar vad jag klämmer i! Men när andra hör blir jag lite blyg... nynnar mest.
--- Det värsta jag vet är att trampa med bara sockarna i snö som följt med in och ligger på mattan. Att bli sådär oförvarnat blöt om fötterna. Hu! Andra verkar det inte ens bekomma. Jag önskar jag vore som dem på den punkten.
--- Jag skrattar åt dåliga ordvitsar och föraktar mig själv en smula för det.
--- Jag har alltid föredragit mjölk framför saft. När jag var liten blev jag lite mobbad av de äldre kusinerna när vi var hos mormor. Men vad brydde jag mig om det? Är man en mjölkprutt så är man.
--- Jag har ett inneboende flams-alter-ego som heter Bodil. Hon kommer fram när jag är lite trött. Då stojar hon och gör fula grimaser samt otroligt fåniga rörelser med ben och armar. Man kan säga att hon är en blandning mellan Chucky (skräckfilms-dockan) och Sally (den fåniga bibliotekarien som gick på TV för några år sedan).
--- Jag önskar att jag vore vegetarian men jag klarar bara inte av det. Jag älskar falukorv och kyckling. För att inte tala om en stor saftig stek. Allt sådant där som jag vill äcklas av.
--- Jag älskar mina systersöner så mycket att jag skulle dö för dem varje dag i veckan.


Nåväl. Oavsett vilka av ovanstående moment som är medfödda s.k. "egenskaper" och vilka som är en produkt av miljö, uppväxt och upplevelser så har vi alla personliga drag hos oss själva som göra oss till dem vi är. Dessa delar hos oss själva ska vi vara stolta över, det är ju de som gör oss till tänkande, kännande individer. För tråkigt vore det väl annars, om alla var stöpta i exakt samma form och tänkte och kände exakt likadant.
 


Slask och fina ord.

Fan. Från att för några dagar sedan ha kunnat gå på bar och torr asfalt så föll inatt flera centimeter snö. Allt är vitt igen. Snön är väl en sak. Men eftersom termometern står på plus idag så är väl slask att vänta när man tar klivet utanför dörren.

Nåväl, jag sörjer inte alltför mycket eftersom jag ändå flyger mot våren om ett par dagar. Av flera års erfarenhet vet jag att det i realiteten blir som att flyga framåt i tiden en månad. Får väl se hur länge jag stannar därnere. Tills det är färdigslaskat häruppe? Alltid en tanke. Slask är för övrigt ett roligt ord. Prova det i munnen. Det låter precis som dess innebörd.

Ord fascinerar mig. Det finns så många vackra ord. Andedräkt är ett sådant ord. Ande. Dräkt. När jag andas ut kommer en dräkt av min ande. Vackert... Spetsade öron är ett uttryck som verkligen slår huvudet på spiken. Jag ser framför mig vår gamla vovve. När hon lyssnade efter något var det faktiskt som om hennes öron blev extra spetsiga. Skutta. Låter som man föreställer sig det. Skutt skutt. Kärlekskrank är ett otroligt bra ord. (Krank, dvs sjuk, av kärlek eller avsaknaden av den.... Underbart.) Samma sak med ordet svartsjuka. Otroligt träffsäkert. För är det inte så att man känner sig lite svart inombords minsann? Husmanskost låter bara gammalt och stelt men fortfarande lite småskojigt. Ensamvarg. Ett väldigt sorgset ord. Eko. (Eko, eko, eko, eko.) Trampdyna. Genialt. Varför det bara ska gälla djur och vi människor ska tvingas dras med tråkiga "fotsula" begriper jag dock inte.

Nog med funderingar för denna gång. Dags för frukost och sedan en runda på stan med mor.
I snöslasket....

En Ior.

"Odla ett permanent tragiskt uttryck genom att stirra på din egen spegelbild i timmar. Även den soligaste sommardag blir då dyster och grå." (Ior, AA Milne)

                                                                            
Syrrans hund Lego borde ha döpts till Ior.
Han ser ut som Ior. Lika bedrövad uppsyn och sorgsen blick. "Mitt hus har blåst omkull. Nu igen."
Hela hans mentalitet utstrålar Ior. Man får släpa ut honom för att ens pinka, trots att han bara är 2 år gammal. En riktig latkorv! Men ack så söt.


                
           Ior?                         Lego?                             Ior?

"Eländigt, det är just vad det är. Eländigt."


När han väl kommit ut däremot, då är han minsann ingen Ior längre. Han upptäcker snart att det är ganska kul utomhus med så mycket att lukta på och alla pinnar man kan springa och hämta. Då förvandlas han till en gladlynt och sprallig Tiger som studsar runt i snön med de långa öronen som hänger o slänger när han skuttar.
Åh bedårande varelse!
Man kan bara inte låta bli att le.



 

Kärlek och umgänge



Idag är en bra dag. Jag ska ha öppna öron och ögon. Le mot världen! Jag skiter i om den ler tillbaka! *skrattar*

Jag ska heller inte komplicera saker och göra det onödigt svårt för mig själv. För det är väl som Nalle Puh säger att "om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre". Så sant som det var sagt. Det går att applicera på många saker här i livet...

I eftermiddag blir det en tur till Älvsbyn o hälsa på farfar och ta en sväng förbi kusin Lillemor.
Hon är mysig att vara med.
Vi ska laga middag tillsammans och titta på mina bilder från resan. Jag undrar om hon är medveten om hur lång tid det kan ta...

Och så har jag bokat flygbiljett ned till Sthlm på tisdag. Jag ska nämligen till Uppsala för min diplomering nästa helg. Spännande! Nu är det för övrigt dags att ta tag i sitt liv och flytta in i lägenheten igen. Suck. Jag har inte bott där på... 11 månader! Herregud vad tiden går snabbt. Men oj vad bra jag haft det! Och vilka underbara människor jag lärt känna under denna period. Vad vore resor utan att träffa människor?

Jag tycker om människor. Att få umgås med dem man bryr sig om, finns det något bättre?

De senaste två månaderna har jag givits tillfälle att umgås med min familj och mina släktingar på ett sätt som jag uppskattar väldigt mycket.
Vardagsumgänge.

Min familj och min släkt betyder världen för mig.
Att vara här hemma är som att hoppa ned i en stor balja med kärlek och bara bada...bada!



Mitt humör och ditt humör. Allas humör. Vems humör?

I förrgår kände jag mig lite nere hela dagen. Igår var jag på hyfsat humör. När jag vaknade idag var jag på ett strålande humör och det kändes som om hela världen log mot mig. Härligt!

Detta fick mig att fundera på vad det egentligen är som avgör vilket humör vi är på? Är det bara ett humörlotteri där man får hoppas på en lott med en smileygubbe på? Andra morgnar vaknar man och det dåliga humöret bara griper tag i en. Man har dragit en nitlott. Ibland kan detta humör hålla i sig under hela dagen, oavsett yttre omständigheter.

Eller är det så att även andra omständigheter kan spela in?

Hormoner? Ja självklart har dessa en viss inverkan. Hört talas om PMS? Effekter av anabola steroider? Piller mot depression? Hormoner är läskiga saker. Idag verkar jag dock bara ha fina & goa endorfiner som rusar genom kroppen och det är jag mäkta tacksam för.

Kan vädret ha en inverkan på hur man mår? Till viss del kanske. Det stämmer dock dåligt för mig idag eftersom himlen inte kunde vara mer grå och dassig. Snön därute har definitivt sett sina vitare dagar om jag säger så. Trots detta känner jag mig glad och lätt till sinnet! På motsatt vis kan solen kan ibland skina för allt vad den är värd och likväl känner man sig allmänt nere. Det är nästan så att solens strålar då sticks lite i ögonen och man önskar att det vore mulet istället, ett väder som bättre skulle matcha ens sinnelag... Man drar ned persiennerna, sätter sig i soffan med en film och låtsas bokstavligen som om det regnar.

Kaffe? Jovars, på mig kan koffein absolut ha en uppiggande verkan på mer än ett sätt. Jag blir helt enkelt gladare av att vara piggare. Vem blir inte det förresten? Men till saken hör att om jag redan från början är lite nedstämd hjälper sällan kaffe i sig. Då blir jag bara lite mindre sömnig.

Drömmar? Vem har inte vaknat helt nedstämd utan någon vettig anledning och sedan insett att man just haft världens mest deprimerande dröm? Ibland kan man inte ens sätta fingret på vad man drömt, det är bara en dov känsla av att någon trycker ned ens axlar mot marken.

Människor runt omkring en? Tillhör ni den skara personer som blir gladare av att träffa en glad person när ni känner er lite nere, eller känner ni att ni inombords vill slå ned den som visslar när ni är på ett pissigt humör? Det beror kanske på vem den glada personen är samt hur långt ner i deppträsket man befinner sig. Om man å ena sidan är djupt deprimerad (vilket jag inte kan påstå att jag någonsin varit med om) så kan jag tänka mig att den där spralliga personen mest utgör ett irritationsmoment i tillvaron. Kanske känner man även en viss avundsjuka och önskar att man själv hade ett sådant till synes bekymmersfritt liv? Men har man å andra sidan bara vaknat på fel sida så kanske någons leende kan putta en i rätt riktning?

Händelser? Ibland kan en specifik upplevelse göra hela skillnaden för ens humör. Detta kan gälla något som banalt som ord. Enkla, värmande ord från en medmänniska kan få hela ens humör på fötter igen. På samma sätt kan elaka men ack så träffande kommentarer om ens person såra ordentligt. Kanske kan synen av en kattunge som leker i gräset plötsligt göra världen väldigt vacker igen, om så bara för en stund. En ung person som hjälper en gammal människa över gatan. Morgonsolens första strålar på det daggvåta gräset. För min del kan enstaka händelser och upplevelser utan tvekan ge humöret en enorm skjuts i en viss riktning.

Vad tycker ni? Vad påverkar ert humör? Kommentera gärna. Själv tror jag att humöret är en kombination av dessa ingredienser och fler som jag inte nämnt i detta inlägg. Sedan är naturligtvis alla människor olika.

Jag avslutar med en textsnutt ur Olle Adolphsons "Trubbel" som på ett ypperligt sätt beskriver hur kontrastfullt det kan kännas ibland.

"Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst.
Därute doftar det av sommarns alla dofter.
Där är det sommar, men här inne är det höst."

_________________________________________________________________________________________


Men idag är inte en sådan dag. Tack och lov.


image15

En afton i Managua, Nicaragua hösten 2005.


Arvidsjaur

Kom för ett tag sedan tillbaka från en liten roadtrip till Arvidsjaur. Det var helt underbart!

Jag, Joakim, Lisa, Henke, Mia o Nysan spenderade några dagar och nätter i en stuga mitt i ingenstans. Omgivna av den stora tysta skogen. Svart var natten, bara norrskenet lyste upp himlen.
 
Vi hann med en hel del såsom pimpling, steka pannkaka på morika utomhus, skoterkörning på isen, skidåkning, besök på samhällets "äventyrsbad", pulkåkning och mycket mera. I övrigt präglades resan av fula overaller, en o en annan lek (Tryckfels-Nisse, argh!), ylande vinthundar i fjärran (de lät som vargar!), stenmarksmössor och souvas på vintermarknaden.

Det var kul. Oj vad kul det var!




                           


RSS 2.0