När du vill vara dig själv en stund.


I Piteå kan jag vara mig själv.
Här når inga onda demoner mig.
Jag behöver aldrig göra mig till eller låtsas vara någon jag inte är.
Människor bryr sig inte om man går i täckbyxor på stan eller sparkar till affären.
Allt som räknas är människan.
Familj, vänner, umgänge.

Ibland när jag mår dåligt brukar jag blunda och drömma mig bort till Piteå.
Då försvinner alla ljud.
Människors prat och tunnelbanans gnissel glider ut i tystnad och jag sitter plötsligt i mormors kök på Storgatan 96. 
Det enda som hörs är klockan på väggen som tickar.

Tick-tack.
Tick-tack.

Där finns bara hon, jag, två kaffekoppar och den där mysiga doften av trygghet.

Jag önskar att alla hade en sådan plats.
En gömma dit allt det onda i världen aldrig kan nå.
Ett tillhåll där man kan hämta kraft och energi.
Hitta det där som man ibland tappar bort. Det där som inte går att sätta ord på.
Det är bara en känsla av... välbefinnande.

I Piteå har jag många sådana platser.
En högsommarnatt uppe på Kalahatten.
Inga vägar i sikte, bara skog, skog, skog och några berg i fjärran. Ljus sommarhimmel.

Stenskär en vacker sommardag.
Allt som hörs är en lärka, vassen som susar och vågorna som rullar in mot land.

En påskdag på fjället.
Sitta där på renskinnet med pjäxorna i vädret och en kopp varm choklad i händerna.
Solen som värmer det vinterbitna ansiktet.

Och så hemma hos mormor.
Söta lilla mormor som alltid har några kloka ord att dela med sig av.
Det är hon som är Norrlands Guld.


image6





Ute virvlar snön.


Det är långfredag och mina ögon svider.

Jag visste att jag skulle bli besviken om jag inte fick jobbet. Men att jag skulle bli SÅ besviken? Herregud.

Idag känns det ändå lite bättre. Igår var en enda lång pärs. Hopp och glädje på morgonkvisten byttes ut mot förtvivlan och tårar på eftermiddagen. Skärtorsdag - jo nog skar det i mig alltid. Jag gick som på nålar hela dagen i väntan på att de skulle ringa och ge besked. Men i takt med att tiden gick fick jag mer och mer magknip. En illasinnad känsla växte sig starkare i maggropen. Jag ville ju så gärna ha jobbet och var en av de sista som fick gå på en andra intervju i förrgår. Måtte det ändå gå vägen... Förhoppningarna och förväntningarna var höga.

Förväntan
måste för övrigt vara den mest olycksbringande känslan som finns. I synnerhet om man kombinerar den med en stor portion hopp. Då är det som att någon sitter däruppe och pekar på en "där har vi en, hon därnere! Hon verkar förvänta sig och hoppas på att det ska ske så henne måste vi sätta dit!" Och sedan händer det motsatta i stället. En hink vatten över huvudet. Lite Murphys lag över hela situationen. Ni vet, sannolikheten att något går sönder står i direkt proportion mot dess värde. Och jävlar vad detta jobb var värdefullt! Jag hade minst sagt lagt alla äggen i en korg. Nu måste jag gå till affären och köpa nya ägg. För när de tillslut ringde var det inte de goda nyheterna jag hoppats på. Samtidigt som jag lade på luren sköljde besvikelsen över mig som en tsunami och jag bara grät. Det var som att någon klubbat ned mig till marken, så nedtyngd kände jag mig till sinnet. Och känslan höll i sig hela kvällen.

Att sedan min bästa kompis fick jobbet gjorde tyvärr inte saken bättre. Konstigt nog. Kanske kan min glädje för hennes skull väga upp besvikelsen så småningom. Men just nu är överskuggar besvikelsen allt.  Jag är inte missunnsam mot henne, inte alls. Hon förtjänar det bästa eftersom hon är en underbar människa. Jag är bara så förbannat avundsjuk för jag ville verkligen OCKSÅ ha jobb där. Då känns det som en tagg i sidan att tänka på alla dagdrömmar jag hade som hon nu får uppleva i verkligheten. Skåla med familjen, ringa vänner och berätta den glada nyheten. Gå på löneförhandling. Att i allmänhet bara känna sig glad, stolt och bekymmerslös och framför allt: inte behöva söka fler jobb!  I stället sitter jag här, tillbaka på ruta ett.

Att söka sitt första jobb efter examen är helt enkelt ett helvete. Nu tror jag alla er som sa det innan. Man har inga vettiga jobbmeriter, bara ett diplom som vittnar om akademiska bedrifter. Drömjobb går upp i rök i konkurrens med kursare och i värsta fall bästa vänner. Man börjar tvivla på sig själv och måste hela tiden "ta nya tag". Vänner och familj uppmanar en att inte ge upp! Förhoppningar grusas.

Men som sagt, idag känns det ändå lite bättre. Igår var jag just vid en förgrening i livet och det kändes som att jag tilldelades "fel" gren. Nu när jag efter en dags vandring är en bit ute på den nya grenen är det bara att gilla läget. Gå vidare - blicka framåt.

Och därute fortsätter snön obekymrat att virvla.


image3

(Foto: http://www.alaska-in-pictures.com/depressed-polar-bear-4164-pictures.htm)


Saker att göra när man är ensam.

  • Bajsa med öppen toadörr
  • Stänga av all radio och TV och bara lyssna efter ljud utifrån (- och inifrån?)
  • Prata med sig själv
  • Skriva upp saker man kan göra när man är ensam
image2
(Foto: Thomas Unger)



 

Idag läste jag förresten i Östermalmsnytt att bostadspriserna i Sthlm stigit igen.
Igen?
Är det möjligt?
Jodå, snittpriset på en lägenhet i innerstan ligger nu på nätta 50 000 kr per kvadratmeter. Per kvadratMETER! Är inte det en helt löjligt astronomisk summa? Det innebär att summan av mina studielån motsvarar en lägenhet innanför tullarna som är ca... 5 kvm stor. *skrattar* (Drömmen om en s.k. walk-in closet gick just upp i rök. Såvida jag inte kan tänka mig att bo i min klädkammare?)

Om inte annat behöver jag inte må dåligt över studielånen längre. Snacka om en fjärt i världsrymden!

Apropå bajs och sånt, här kommer lite hjälpfulla tips för den som har problem att bajsa inför sin partner. http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article30945.ab  "Så bajsar du ljudlöst"

Jag avslutar med ett citat av min kusin Jonas: "Att bajsa utan plask är som att äta soppa utan att surpla".


Stockholm.


Jag är tillbaka i lägenheten där allt började kan man säga. Jag minns jullovet 2006 - dagen innan nyår. Jag hade flugit ned från Piteå på impuls för att träffa någon jag knappt kände men som jag var nyfiken på. Han mötte mig vid tunnelbanestationen Karlaplan. Där stod han, längst upp i rulltrappan, och väntade med händerna i byxfickorna. Såg sådär skönt avslappnad och lugn ut (precis som den där dagen han bjöd ut mig i bibblan). Själv kände jag ett rejält pirr i magen och hoppades att det inte märktes alltför mycket.

Den nyårshelgen kommer alltid vara speciell för mig. Det var då jag började känna saker, samtidigt som jag inte riktigt vågade lita på mina känslor. Fram tills på nyårsdagens morgon.

Jag vaknade och insåg att jag glömt mina "vanliga" kläder hos Isabel på Nybrogatan där jag varit på nyårsmiddag kvällen innan. Trött och med en molande huvudvärk drog jag på mig festblåsan igen. Suckade djupt. Det var då han gjorde det där som fick hjärtat att slå ett extra slag. Han sympati-tog-på-sig sin nyårskostym, knöt på sig finskorna och sa "nå, ska vi gå och hämta dina kläder då?" och log.

För sådan är han. Helt fantastisk.

Trallandes gick vi i våra nyårskläder mitt på blanka dan, längs med Karlavägen hand i hand.

Då förstod jag att det var början på något fint.





Bääää....

Lycka är.....att få dricka sitt kaffe i lugn o ro på morgonen. Gärna med en tidning att bläddra i.

Sitter mitt i storstan - på Östermaaaaaalm närmare bestämt (borgerligt så det förslår men förbaskat mysigt)  - och dricker mitt kaffe nu på morgonkvisten. Fy bubblan vad jag myser! Ute viner snåla vindar och molnen ligger som ett tjockt täcke över staden. En underbar dag att stanna inne och titta på film. Men först morgonens nyheter.

Jag läser DN på nätet samtidigt som TV4-nyheterna signalerar i bakgrunden. (Läsintryck och hörselintryck på samma gång- inputen är total!) Idag blir jag glad över nyheten att merinoull-framställningen i Australien uppmärksammats så pass mycket att det blir stora bojkotten från många länder om de inte ändrar sina rutiner. Tänk så bra! Gemene man kan påverka, bara vi går samman och protesterar! När jag såg de blodiga bilderna för några veckor sedan ville jag bara gråta. I efterhand inser jag hur nödvändigt det var att visa dessa vidriga klipp där de små fårbarnen fick sina ulliga stjärtar skalperade - även om vissa känsliga personer fick spunk. Det var ju faktiskt dessa starka reaktioner som ledde till en förändring.

Jag konstaterar att än finns det hopp här i världen....







De sju dvärgarna var nog aldrig nervösa.

Jag är lite nervös.


Jag ska på arbetsintervju i övermorgon. Då måste jag göra bra ifrån mig. Visa vad jag kan, vem jag är, varför de ska anställa just MIG. Kort och gott höja mig själv till skyarna i ca en timmes tid. Det borde inte bli något problem, jag har i allmänhet ganska gott självförtroende.

"Men akta dig för att verka arrogant och högfärdig", säger vissa. Jantelagen försvinner aldrig riktigt. Man ska vara stolt - men inte för stolt. Man måste visa ödmjukhet på samma gång.


"Tänk på vad du har på dig för kläder", säger andra. Det var tydligen på TV om det en gång. Det där med psykologi och färger. Rött signalerar fara. Jag är skeptisk. Kan det verkligen ha betydelse? Rött kan väl lika gärna signalera blod, värme, mänsklighet? Men jag vågar inte riskera att ha fel. Den röda skjortan stannar således längst in i garderoben.


Min mormor sade till mig idag - oj, oj nu måste du väl ändå gruva dig! (Hon är inte den finkänsliga typen kan tilläggas.) Nej, det kan jag faktiskt inte påstå att jag gör. Jag känner mig snarare pirrig och lite uppspelt. Det ska nästan bli lite kul, fast på ett kusligt sätt. Ungefär som när man ska åka Spöktåget på Gröna Lund. Det kittlar till lite i maggropen av rädsla och man är aldrig förberedd när den onda dockan hoppar fram ur mörkret. Förhoppningsvis kommer jag inte att skrika på mötet såsom jag gör på Spöktåget. (Skänker en tanke till alla därute med Tourettes syndrom.)


I övrigt så har jag faktiskt ett knep som gör mig mindre nervös inför sådana här livsVIKTIGA och livsAVGÖRANDE möten. *gulp*  Jag börjar nynna på den där Snövit-sången lite tyst för mig själv..... Ni vet: "Vad gör det om hundra år, när allting kommer kring..." -följt av att jag slår en mental klack i taket. Då känns det genast mycket bättre. För faktiskt, vem minns detta och bryr sig om hundra år, då vi alla är döda o begravda. Det här är väl inget att vara nervös över! Det ska faktiskt bli skoj att få träffa dem och visa vem jag är. Förhoppningsvis kommer de att inse att jag är rätt person för jobbet också. Får man säga så utan att låta stöddig i det här mesiga landet?

I vilket fall säger jag som min far alltid säger.


He orn sä.







Födelsedag = bakdag?

Idag är det min födelsedag.

För första gången på flera år ska jag spendera den hemma i gamla goa Pite med min familj. Det känns enormt bra, även om jag önskar att Joakim kunde komma. Mor & far kommer att vara här, söta lilla mormor, och syrran med sitt kompani. Till och med Frida, min lilla "nästan-som-en-syster"-kusin, ska masa sig hit. Så ja, Joakim kommer att fattas.
 
Jag konstaterar att lycka är att få omges av sin familj på sin födelsedag. De senaste åren har jag spenderat den stora dagen i Uppsala med mina bästa vänner, inte helt fel det heller. Men nog känner jag mig som en liten jänta igen när jag får  slicka av slickepotten i mammas kök o blicka ut över det snötäckta landskapet som gnistrar i solen. Början av mars i Pite, det går sällan av för hackor!

Jag har nog alltid varit en liten Lisabet som i Madicken-sagorna. En stark egen vilja! Jag minns när jag var liten och ville ha TVÅ kalas när jag fyllde år. Jag var ju tvungen att ha ett för dagiskompisarna och ett för övriga vänner, grannar o kusiner för inte rymdes alla jag ville bjuda på ett o samma kalas. Jisses vad mamma fick baka o stå i! Ingen grädde på tårtan skulle det vara så det fick bli ett choklad-lokomotiv med ballerinakex till hjul! Hemkokt saft och kanelbullar till en hel drös med ungar samt lekar och aktiviteter som skulle förberedas. Starkt jobbat mamma! Det inser jag såhär i efterhand... Jag som tycker det är nog så jobbigt att baka till mina närmsta som kommer förbi en sväng ikväll.

För inte är det väl meningen att man ska behöva baka sin egen tårta?? Jag fyller ju år! Ska jag behöva tända mina egna ljus också? Jag som inte ens tycker om tårta. Nej, här blir det blåbärsmuffins och "chokladbollar" (som man så politiskt korrekt måste säga) för hela slanten. "Men tänk på gästerna", sa mamma, "de vill ju ha tårta"! 

Äsch, det är ju min födelsedag, och om jag till råga på allt måste baka mitt eget fika så ska jag väl åtminstone få vad jag själv tycker om, sådeså.

Pilutta dig, mamma!

*ler*

image3




RSS 2.0