Dagens snilleblixt...

....fick jag när jag letade febrilt efter min mobil imorse:

"Jag ringer till J och ber honom ringa på den!"

Nee.

Nu är det HELG efter en avverkad halvdag på domstolen.
Vadå halvdag? säger alla ni som inte jobbar statligt.
Ja, men man ska väl självklart få vara ledig dagen innan röd dag??
En kompis kommentar var: "Vad f-n är det för j-a kommunistställe du jobbar på?!" sådär lagom bittert o syrligt.

Tog tuben till Karlaplan o åt lunch. Sitter nu o fördriver tiden fram tills middagen med mina KKV-polare. Vi ska ses på Primo Ciao Ciao på Söder för lite lyxpizza o öl.

Trevligt.

Glad halloween!




Jäääla schiiit.

Att köpa biobiljetter på nätet för att gå på vampyrfilmen "Låt den rätte komma in" visade sig vara svårare än väntat.
För att de var slut?
Neeee.
För att jag lyckades köpa biljetter till ikväll istället för till på lördag!  
Jäääla schiiit! 
*riva i håret*

"Återköp kan göras i kassan senast 15 minuter innan föreställningen."

Jag fick ägna 50 minuter av min mysiga hemmakväll åt att gå ut i regnet o blåsten, vänta på tunnelbanan (som naturligtvis var försenad, hej Murphy), åka till Medis o återköpa biljetterna.

Jag vägrade att byta om från mina myskläder som jag hunnit krypa in i. Tryckte bara på mig stövlarna, på med jackan och sedan ut i blåsten. Hellwiiiiites.

På vägen hem belönade jag mig själv med en bilpåse som jag ska svulla i mig nu.
Intet ont som inte för något gott med sig. Bokstavligen.
*ler*

Tjing!

PS. Såg en sak på Ica som jag kände mig tvungen att fota.



(Tema: Hur tänkte ni nu?)

Vileda stöder bröstcancerinsamlingen Rosa Bandet. Det är ju bra.
Men jag finner det på något sätt komiskt att man förväntas stötta kampen genom att köpa en rosa skurmopp.
!!!!
Ja. Äntligen.
Rosa skurmoppar, inte en dag för tidigt.


.....................................

Vägra den kollektiva höstdeppen!

Första morgonen under nollstrecket.
Yiihaa!
Norrbottniska som man är borde man vara glad för det lilla, att det ändå dröjt ända till slutet av oktober innan denna dag anlände.
Ändå kändes det lite tungt när kylan tillslut slog klorna i Stockholm. Sommaren känns aldrig så avlägsen som nu! Och jag tycker verkligen om sommaren. Hösten med alla sina färger är en god tvåa. Vintern är ju bara så sabla lång!

Är hösten slut redan?


På radion rapporterade de att det är -11 någonstans i Norrbotten, runt nollstrecket här i krokarna, och 25 plusgrader i Medelhavsområdet.
Fusk. Hur kan det vara sådan stor skillnad? (Man kan fråga sig varför bor vi häruppe överhuvudtaget.)


_____________________________________________________

I övrigt kan jag meddela att jag är inne i en väldigt positiv period.
Jag känner mig upprymd och glad för det mesta!
De flesta pusselbitarna i livet är på plats.
Jobbet är kul, men tar samtidigt inte upp alltför mycket av min tid. Arbetsdagarna går så snabbt så det känns som om jag har en massa fritid! Ska jag få gå hem nu igen? :)
Fritiden spenderar jag med att göra saker jag gillar (umgås med människor jag tycker om, hyra film, läsa böcker, laga mat etc) och kärleken är på topp. Kulturbiten är relativt tillfredsställd. Dramaten för två helger sedan, bio i söndags, tre museéibesök i höst och middagar då och då. Det är väl träningen som är lite si som så just nu.

Men livet är gött!

Det är knappt man vågar säga det. Man vill ju inte låta som en skrytmåns i detta Jantelagsland.
Säga att man mår bra? Neeee, det är uteslutet för de flesta. Istället måste man göra som alla andra och svara att det knallar på, som för att göra alla andra glada av att känna ungefär likadant.


På jobbet finns det några riktigt surmulna odågor. Höga suckar och stönar hörs på fikarasten.
"Guuuuuud vad jag är trött."
I deras närhet känner man sig nästan oönskad. (Där kommer hon, den där med alla hurtfriska kommentarer, suck.)
Får jag dem att inse hur deppade och trötta de själva är på livet? Som tur är finns det några gladskitar också!


Jag vägrar låtsas vara nere o deppig för att det är höst och blir mörkare och mörkare och finanskris och det ena med det tredje....man förväntas vara nere o deppig som alla andra. Eller åtminstone låtsas för alla deppigas skull.

Jag vägrar vika mig för trycket. Är jag glad så tänker jag inte kväva glädjen. Varför inte visa att man är en gladskit?
Jag gör det ju inte för att retas, utan för att vara mig själv och kanske sprida lite glädje?
Jag har aldrig fattat grejen med denna outtalade teori om att ett kollektivt deppande på något sätt skulle vara allmänt stöttande.  Det gör att folk som egentligen inte är deppiga faller in i mönstret för att vara en del av och inte stöta sig med kollektivet.
"Ja, jo, nog är det förjävligt alltid *ehurm*"
(eller?)

Finns det något som för folk samman lika starkt som att få hacka på ett gemensamt objekt?
Må det vara sura busschaufförer, folk som tränger sig i tunnelbanan, killen som envisas med att laga kaffeautomaten mitt i fikarasten, grannar som stör, barn som skriker eller sådana där som aldrig hör av sig. Ge oss bara något att klaga på tillsammans så blir vi vänner!  Jag gör det själv då och då. Faller in i klagolåten för att få känna mig delaktig i gemenskapen vill säga.

Tragiskt är vad det är.

Nej min teori är som följer.
För varje glad person som fogar sig efter den allmänklagande mängden går vi miste om en gnutta positiv energi.
"Fiiiutt" säger det bara, ut i rymden, till ingen nytta.
Energi som vi så desperat behöver i tider som dessa, med annalkande vinter o diverse finanskriser.
Så fram för mera positivism!

Våga vara positiv,  om det är det du är.
Bevara gladskiten.


Vägen till jobbet...

.....är inte helt fel en morgon som denna, när man får sitta hela vägen och solen lyser...

 










Nu ska jag iväg på veckans måndagmiddag, hos K vid Globen denna gång!
Nära o bra. Jag ska ta hojen.


Nu är det jul igen?

...såhär glad kan en unge bli när han får ett Nintendo 64.


Det som varit & det som blev.


Det blev Måndagmiddag hos mig fast det var tisdag.

    Måndagmiddag hos mig.  


Det blev onsdag och det var fortfarande Höst när jag tittade ut ur mitt kök.




Det blev fredag och Utgång med brudarna.




Det blev en Lördagsfika på Café String med K.  

Det blev en Regnig söndag.



Det blev Bio med V och vädret var perfekt för ändamålet.
 


...........och däremellan blev det även ett 30-årsmingel i Liljeholmen! 


Tjohej vad dagarna går fort. Nu börjar det närma sig pensionen!


Ett ögonblick efter ett annat.

Idag är en jazzig dag.
Jag känner det i hela kroppen.
Svend Asmussen och Monica Zetterlund platsar i spellistan.
Regnet faller från skyn, jag har tänt stearinljus och slängt ihop en pajdeg som väntar i kylen.
Ska göra mig en kopp te, skära upp ett päron o lusläsa DN och min nya Paul Auster-bok "Orakelnatten". 
(Inköpt på Stadsmissionen för 20 kr!)
Ikväll blir det bio med V på Filmstaden Söder.
"Vicky Cristina Barcelona"
Ska bli spännande att se om gamle Allen håller måttet.

_____________________________________________

Dagen består av en serie underbara ögonblick!
Jag ska suga i mig vartenda ett.

 Vem bryr sig om att det regnar ute?
Det gäller att se det positiva i varje situation.
Man väljer trots allt själv vart man riktar strålkastarljuset.
På dammet i hörnen eller på scenen där någon står o spelar ett saxofonsolo?

Regn. Ja!
Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag sitter inne o ugglar hela dagen!!
Dessutom är dagen en timme längre än vanligt just idag.

*ler*

Om man hela tiden längtar bort, till något annat (en solig dag, en tid av ledighet....) så missar man att leva i nuet.
Och är inte livet just det, en serie av ögonblick?
Man har inte råd att missa dem.
Life is what happens to you while you're busy making other plans, som John Lennon brukade säga.
______________________________________________

Att leva i ögonblicket


Mirakel är oväntade glädjeämnen,överraskande sammanträffanden,

oförklarliga upplevelser,

häpnadsväckande skönhetsintryck..

precis vad som helst som händer under dagens lopp,

under förutsättning att vi just i det ögonblicket

kan uppfatta dess speciella värde.

-Judith Knowlton





Galen kväll följd av den ack så bekanta huvudvärken.

Vilken kväll det blev!

Middag o öl på en mysig restaurang vid mariatorget, förfest hos en trevlig kille vid Hornstull, följt av en taxiresa till Norrmalmstorg där vi gick in på Village. Det kostade 250 kronor i inträde, men inte för oss som stod på listan, moahaha.. Fick gå före i kön också. "Feett naajs!!" som vissa skulle ha uttryckt det.


(Oh en parentes som förtjänar att nämnas i sammanhanget, jag äcklas verkligen av människor som slickar röv och är överdrivet trevliga mot människor med makt <---läs de "entrevärdar" som bestämmer vilka som får komma in o inte, vilka som är för fulla etc. I would NEVER. Trevlig ska man väl i utgångsläget vara mot de flesta, men det är just den där överdrivna inställsamheten som driver mig till vansinne. Killarna som kommer in och lägger fram kardan och så den obligatoriska klappen på axeln och leendet. "Tjeena mannen.")


Att gå ut med tjejerna o dansa sig svettig till gamla dängor som "Rythm is a dancer" är det inte mycket som slår. Det var otroligt skoj verkligen.


Efter en efterfest på Narvavägen somnade jag - nej slocknade - tryggt hos J vid 5-tiden, snarkade o dreglade till kl 11 då jag vaknade med en sjuhelvetes huvudvärk o torr som fnöske i truten. Huuu...


Idag har jag fikat med K, än en gång på café String på söder. Fjärde gången gillt på en lördag, men med olika människor varje gång! Trevlig tradition! På vägen hem blev jag tvungen att dyka in på närmsta Ica. Mina vanliga bakis-cravings kom nämligen smygande.

  • ostkrokar
  • Billys veggie-pizza
  • cola

Har hunnit med att få i mig alla tre!

Nu ska jag iväg på 30-årsmingel hos J's vän. Det bjuds på plockmat. Inte helt opassande just idag! Åh vad jag ska glufsa.

Ciao!




Brön o brudar

Skördeglädje.
Solklart.
Harmoni.
Varsågod!
Njuta.
Guldkorn.
Smart o gott.
God i kvadrat. 
Hjärtegott.
Må bättre.

Vad talar vi om här?
Nej, det är inte självhjälpsböcker för självmordsbenägna.

Vi pratar om namn på B.R.Ö.D.

BRÖD!!

_____________________


Var gick det snett?
Vad hände med gamla goda  "fullkornslimpa"? Eller varför inte något enkelt och beskrivande som "Solrosbröd", d.v.s. bröd med solrosfrön i. Eller bara "rågbröd" kort o gott?

Att Särskilja sig är A och O för ett varumärke. Men på någon nivå känns det som att det gått alldeles för långt i brödindustrin.... Jag behöver inte pumpas med levnadsglada budskap! Jag vill bara ha ett j-a bröd!!

Nog om det.

____________________


Sitter här o klunkar i mig kaffe. Ikväll blir det nämligen utgång med brudarna.

Vi är ett gäng tjejer som har blivit inbjudna (välvilligt tolkat:) till en förfest hos en kille som heter Harem....
Hm... tillåt mig vara skeptisk till det hela :)

Ska möta upp tjejerna inne i stan om en timme. De jobbar ju på byrå hela bunten så de har inte tid att åka hem innan, stackarna. Vi ska ta en drink på nåt ställe innan förfesten. För-fördrink alltså? Problemet blir att få med vinaren (den som ska drickas senare) in i baren. Undrar om min I love Eco-tygpåse från Ica kan förleda dem?

Åh vad det ska bli gott med vin!

Nej, nu blir det till att ta på sig ansiktet och välja outfit. Tror det blir den "lilla svarta", o bara pimpa upp den med lite smycken o acceccoarer. (Oroa er inte, jag ska inte börja blogga om mode. Blir ingen bild tagen på mig snett uppifrån med min mobilkamera heller, däremot blir det en på oss brudar, minus några...:))





Trevlig Helg!!

Låt min tandborste vara!

Jag är skeptisk mot att släppa in främlingar i mitt hem.

Imorse kom elektrikern kl 07.15 för att lägga om en strömbrytare i badrummet.
Jag gav honom en nyckel och gav mig av mot jobbet.
När jag kom ut genom porten fick jag syn på elektrikerns firmabil som stod runt hörnet. Men döm om min förvåning när det plötsligt klev ut ännu en elektriker. Han tittade på mig, saktade ned och spatserade långsamt vidare, mot min port....

...............hm...............

I mitt huvud började fantasin skena.

Han ska göra den andra elektriken sällskap.
Tillsammans kokar de kaffe och slår på min radio, sätter sig vid köksbordet och läser min tidning.
Sedan går de i lugn o ro igenom mina saker. Håller upp mina underkläder, kanske behåller de något som souvenir?
Lägger sig i sängen med armarna under huvudet.
-AAAhhhh... hon bor rätt bra här va?
Sedan gör de skumma saker med min tandborste och stoppar upp mina sugrör i rumpan, innan de lägger om strömbrytaren, låser porten och går.
De skrockar på väg till bilen.


AAAhhh!!!
Nej, jag var tvungen att bita ihop och gå vidare mot tunnelbanan.
Vissa risker får man helt enkelt lov att ta, såvida man inte har möjlighet att stanna hemma för att skydda sin integritet varje gång en snickare, besiktningsman eller elektriker behöver komma in i lyan.

De är säkert jättetrevliga och normala män.
Men faktum är att det finns ju dårar därute, och dårar har väl också jobb?

Ska nog köpa en ny tandborste på väg hem sen... bara för säkerhets skull.










Joakim.

Han köper en stjärtlapp åt mig på Alla Hjärtans Dag. Sedan tar han med mig till slottsbacken.

Han skickar rosor till mig när vi befinner oss på varsin sida om jordklotet.

Han köper presenter till mig utan någon särskild anledning, bara för att visa hur mycket han tycker om mig.

Han lyssnar på mig när jag behöver prata.

Han vet vilka som är mina favoriter när han går iväg för att köpa lösviktsgodis.

Han ger mig massage utan att jag behöver fråga.

Han byter ut apelsinklyftan jag tappar på golvet, eftersom han vet att jag har bacillskräck.

Han kallar mig finaste.

Han kan ringa mig bara för att tala om hur mycket han tycker om mig.

Han följer mig till jobbet när det är min första arbetsdag, eftersom jag är nervös.

Han är vaken när jag ligger sömnlös.

Han läser mina tankar när jag är ledsen.

Han går och hämtar en filt om han ser att jag fryser.

Han pussar mig på kinden när han tror att jag sover.

Han ler åt mina egenheter, lägger huvudet på sned och ger mig en blick som säger "ååh vad jag tycker om dig".

Han säger "-Har jag sagt att jag tycker om dig idag?" Jag svarar "-Näääe." Då säger han "-Jag tycker om dig idag." Och så ler han sådär finurligt.

Han tar reda på saker åt mig utan att jag någonsin bett honom göra det, bara för att han vill hjälpa till.

Han lagar underbara middagar åt oss.

Han kliver upp tidigt trots att han inte måste, för att hålla mig sällskap vid frukosten. Ibland lagar han gröt åt mig medan jag står i duschen, bara för att jag ska spara tid.

Han frågar mig vilka veckor vi ska vara lediga under sommaren, så att vi får vara så mycket som möjligt med varandra.

Han glömmer aldrig min födelsedag.


---------------------------------------------------------


Det bästa av allt är att han är min.
Bara min.

Joakim - jag älskar dig.


När alla vännerna gått hem.

Alla samlas. Det är Mat. Måndagmiddag, fast på en tisdag.
Glada samtal om allt mellan himmel och jord. Idag avhandlas bl. a huruvida mammor bör kunna amma var som helst? Relativt eniga om nej, det kan de inte. Inte var som helst. Det är exempelvis inte så lämpligt på fina restauranger, enas vi om. Att argumentera för detta påstående är desto svårare. Man kan ju titta bort? Och vissa visar inte ens bröstet utan gömmer det under nån filt.
Likväl känns det fortfarande inte lämpligt.
Om sedan någon skulle vilja gå och säga till en ammande mamma, det är nog en annan femma.

Ingen av oss har barn, kan jag ju tillägga. Men jag hoppas jag har vett att hålla tuttarna inne även om tio år om jag går på restaurang. Jag hoppas för den delen att jag har vett att skaffa barnvakt om tio år om jag går på restaurang. Småbarn och bara bröst hör helt enkelt inte hemma där, lika lite som ett högljutt gameboy eller någon med brallorna nere i knävecken. På ett café kan det däremot vara ok att amma, kom vi fram till. Där råder nämligen inte samma socialt strikta koder. Som sagt, vi var relativt eniga. (Sorry alla ammande mammor.) Men det är ett otroligt intressant och laddat ämne, I might add. Någon som har något att tillägga i frågan?

///////////////////////////////////////////////////////////////////////////

Förflyttar oss till vardagsrummet.
Mys. Te. Cheesecake. M virkar en vante. Lugn musik i bakgrunden. Tända ljus. Vi pratar om julledigheter och småstadsliv. Alla tjejerna är från Pite, alla killarna söderifrån. Det skapar intressanta kontraster i samtalet. Särskilt beträffande familjeliv, snö och kyla....

Klockan närmar sig halv tio, folk drar sig hemåt. De traskar iväg, och jag har fönstret öppet så jag hör lite skratt från gatan. Det mattas sakta av i takt med att de försvinner mot tunnelbanan. Musiken fortsätter spela.
Jag går ut i köket för att diska undan det sista.
Ler för mig själv.
Det blev en lyckad kväll det här.
Guu så myche trevlit.

Måndagsslask utan leenden.

Tjockt på tunnelbanan igen imorse.

Alla står där och står ut.

Ser ut att tycka att det är helt normalt.

"Man vänjer sig."

"Såhär kan det bli."

Jag vill inte vänja mig.

Tittar mig runt i vagnen.
Önskar att de kunde läsa mina tankar.
Är det någon härinne som tycker vi ska slopa glesbygdsbidraget?

Få ännu fler att flytta in till storstan? Det kanske vore något. SL kan ju alltid klämma in fler tunnelbanetåg, var sjätte minut är ju inte tillräckligt.

Tankarna fortsätter vandra....
Det slår mig att jag precis hade börjat tycka det är normalt att lägga 45 min på att ta sig till jobbet varje morgon.

Dörr till dörr.

Tills mamma förra helgen utbrast "ja, det är ju som att pendla från Pite till Lule".


Ja det är det ju för f-n!

Något jag alltid sett som något högst obekvämt!

Plötsligt gör jag motsvarande sak själv, utan att ens reflektera över det.

Nog är det tur man vänjer sig....

Nej usch vilken deprimerande morgon.
Måndagmornar är som att gå på en sandstrand i hård vind.
Man får liksom jobba på... Det är lite motsträvigt.
Och inte är det någon som sjunger "Obla di, obla da" när man vaknar heller.

-------------------


Till råga på allt händer något tråkigt (eller bara väldigt underligt) precis när jag kliver av rullrappan på Gärdet.

Jag möter M, en trevlig tjej på min avdelning, på väg åt andra hållet, så jag ropar "nejmen, (hennes namn), hej!" (Tänker fråga vart hon är på väg) - men hon fortsätter stirra rakt fram och går bara rakt förbi mig.

Det känns verkligen precis som om jag inte existerar. Obehaglig känsla.
Samtidigt går A, en glad kille och gammal kursare som jag jobbar med nu, förbi åt samma håll som jag, men han viker sin kropp som på ett sätt som för att undgå min blick.


Har nog aldrig blivit ignorerad av två personer samtidigt.

Simultan-ignorerad!

  

Funderar på huruvida:

  1. jag dött och blivit osynlig (så måste det kännas!)
  2. de bara inte vill prata med mig, (det har jag svårt att tro)
  3. det är ett fullt normalt beteendesätt en måndagsmorgon i den här stan. Man orkar bara inte vara social. Eller,
  4. de är så instängda i sig själva vid denna tidpunkt att de faktiskt inte lägger märker till någon annan. De bara går där i varsin glasbubbla och försöker hämta sig från chocken att helgen plötsligt är över.

Men fy fan så tråkigt!
Skit i det då, ge upp alla försök till att göra en gråmulen måndagsmorgon något trevligare, genom att växla några ord och leenden genom slasket.


Bläääääääääääääääääääääääk.


Filmkväll med mig själv.

Ännu en strålande höstdag är till ända.
Jag älskar verkligen hösten!
Ifall det är någon som missat det :)

M har varit här.
Vi gräddade lite plättar sedan tog vi en lång, härlig promenad bland Enskedehusen och alla färgerna.
Plockade ett syrligt äpple från en uthängande gren till efterrätt.

Nu har det mörknat ute. 
Jag har hyrt en romantisk dramakomedi och köpt lite godis.

Jag älskar att få välja film helt själv.
Inga "den har jag sett", eller "näe, vi hyr den senaste actionrullen med Samuel L Jackson istället!"
Hyra film måste för övrigt vara det sämsta förslaget på underhållning när man är ett helt gäng.
1. Du får inte hyra en film du verkligen vill se utan blir nedröstad tills du ger med dig.
2. Du får inte prata med dina vänner eftersom alla hyschar så fort man vill säga något som inte har med filmen att göra.

Nej ska man hyra film ska man vara högst två personer, med någorlunda lika filmsmak.

Oh, klockan är bara halv sju!
Underbart.

Filmtajm!


En kulturell fluga?

Denna lördag har gått i kulturens tecken

Jag o J har:

.....ätit en lång frukost och försökt lösa Melodikrysset.
.....promenerat på Skogskyrkogården (ja, igen mamma) och sparkat lite löv.






.....fikat på café String på Bondegatan



.....gått på Dramaten och sett "Små äktenskapliga brott", med Reine Brynolfsson
.....ätit en sen middag på mysiga Lundbergs vid St: Eriksplan.

Den underbara dagen och kvällen avrundades med att vi upptäckte att det låt en stor, fet, stendöd fluga på min tallrik.

-----------------------

Mmmmmmumma!
VI slapp betala för min middag (tack?) men gick därifrån med kväljningar.
Snacka om kliché; kyparn, jag har en fluga i soppan!

Nu sitter vi i soffan och tar igen oss efter dagens bravader.

Imorgon hoppas jag på besök av M-fisen!

Tjing!


Det är de små stunderna som gör det.

Kommer hem efter en lång arbetsvecka och Älsklingen har köpt Vin och lagat Middag.
Söt. Omtänksam. Underbar. Jag har många ord för honom just nu.

Nu sitter vi här, har druckit några glas vin och samtalat om livet...
Ska gå iväg o hyra en film på videobutiken på hörnet.

Life is goood.




Vill HA!!


Han ska heta Ove.



 

*säg hej till publiken*




I goda vänners lag behövs ingen TV.

Hade mina urtrevliga KKV-kompisar här ikväll. De jag jobbade med på KKV i somras alltså. Vi som hade After Work i parken varje torsdag, drack GT hemma hos Karin de ljumma sommarkvällarna, gick ut och åt, fikade i timmar....

Jag utlovade te och mackor när jag bjöd dem för två veckor sedan.
När de var på väg fick jag nästan panik.
Ska jag bara bjuda på te och mackor?
När de anländer kommer de ha ätit middag precis, vad ska vi göra då? Jag kan ju inte duka upp mackorna o teét på en gång. Ska vi bara sitta där o glo?

Stod och diskade som bäst när jag hörde dem komma, gastandes o skrattandes i trapphuset.
I samma stund insåg jag att mina farhågor bara var svammel. Här behövs ingen film, ingen alkohol, ingen TV som slamrar i bakgrunden och tar död på all potentiell pinsam tystnad.

Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det var oavbrutet kackel hela kvällen.
(Man får knappt en syl i vädret i det där gänget.) 
Grova skämt och höga skratt blandat med tankar om livet och tillvaron i allmänhet.
Personliga råd beträffande vissa dilemman. De ger en ärliga och raka svar.
Så himla, himla underbara och opretantiösa människor.
Tänk att man kan ha så tur med arbetskollegor?!
Jag saknar dem...




Nej nu måste jag gå och diska fem små glas, fem små tallrikar, fem små skedar och fem små muggar.

Sedan är det bara till att krypa till kojs.

Finns det någon bättre stund på dagen än när man får krypa ned i den svala sängen och dra täcket över sig? Ligga med det precis under näsan, dra några djupa andetag och känna hur hela kroppen drar en suck av utmattning efter dagens bravader. "Aaaaahhh".

Jag har fönstret öppet. Det låter som om det regnar ute. Jag kommer nog att sova gott inatt.




Tankar i en tunnelbanevagn.

Morgon i tunnelbanevagnen.
En mamma står vid dörrarna med barnvagn och två små barn.
Klockan är tjugo i åtta, hon är förmodligen på väg till dagis.
Stackare! Hon måste nog kliva upp väldigt tidigt för att hinna med allt innan jobbet.

Jag har knappt tid till att ta hand om mig själv om mornarna. Tiden bara flyger iväg.
(Jag har en tvångstanke om att jag måste hinna med 7.40-tåget. Får kasta i mig kaffet och om jag har tur får jag med mig vantarna i farten.)
Att därtill hinna ge någon annan frukost, hjälpa någon annan att klä sig? Jisses.
Hon måste vara stressad och grinig för jämnan....

Men så när vagnen åker ut i det fria mellan Slussen och  Gamla Stan pekar hon plötsligt ut genom fönstret, mot husen där morgonens första solstrålar värmer fasaderna. Hon utbrister:
"Titta! Vilket fint väder! Ser ni?" och hon lägger huvudet lite på sned, ler och blicken drömmer sig bort.
 "Så fint..."

En sådan mamma vill jag bli.
Som gör barnen uppmärksamma på det fina i livet, i stunden.
Lär barnen att fokusera på det goda.
Att se himlen och fåglarna istället för molnen.

___________________________________________


Ikväll när jag åkte hem från måndagmiddagen lyckades jag få en sittplats, innerst vid fönstret.
Satt där försjunken i min bok när de plötsligt ropade ut min station.
När jag började prassla med påsen och ta på mig vantarna hände det.
De två som satt ytterst simultanvred sina knän utåt, som en svängdörr, eftersom de förstod att jag skulle av och behövde komma förbi dem.
Jag tänkte på impuls säga "Tack!!" men... ordet kom bara inte ur mig.
Man säger inte tack i storstan.
Här är man tyst. Alla håller sig på sin kant. Reserverat, artigt. Men man tilltalar inte varandra om det inte är absolut nödvändigt.
Så var ögonblicket förbi.
Jag klev ut ur vagnen och började traska hemåt.
Funderade på det där.
Det kändes inte bra.
Varför sa jag inte tack?
Åh gode gud.
Jag har börjat storstadifieras.



Det finns inget bättre...

....än att sitta i fönsterblecket med en kaffekopp och ett korsord.....



....ha karln i soffan...



 ....medan hösten strålar utanför.

Skynda dig så du hinner koppla av!

Borde gå igenom den där högen med papper som ligger o väntar. Det har jag tänkt göra i flera dagar nu.

Borde slänga in en tvätt. Nu när jag ändå är hemma.

Borde ringa till Comhem o kolla det där med abonnemanget.... Måste fan fixa det snart.

Borde stryka lite skjortor att ha på jobbet i veckan.

Borde laga mat så det räcker till några matlådor. Det vore skönt att ha det gjort.

Borde dra en sväng med dammsugaren. Börjar bli väl smuligt i köket nu va?

Borde baka lite bröd. Det börjar bli tomt i frysen och snart blir jästen gammal.

Borde gå o sopsortera, kassarna är så fulla nu och luktar lite unket. 

På vägen hem borde jag passa på att handla.

Och nu när det är söndag borde jag passa på att koppla av lite, ta det lugnt!

Men hur fan ska jag hinna med det?


_________________________________

Varför känner sig vissa människor mer stressade än andra?
Jag tror inte det beror på att de har mer att göra.

Jag tror det beror på att de saknar en förmåga att koppla bort alla "borden" och "måsten"
.
För alla har dem - vissa är bara totalt omedvetna om dem.

De stänger dörren om sig, låter stressen stå därute i trapphuset och gasta medan de själva sätter sig ned o läser DN's kulturbilaga, går ut i trädgården, äter ett äpple eller kollar på en bra film. De är ju lediga.
Tvätten kan vänta.
De vet att världen inte går under för att de inte dammsuger just idag.

Själv klarar jag av att göra annat, läsa, polemasa på härhemma, sticka lite på en toffla eller bara vara.
Men det krävs en hel del viljestyrka för det mesta.
Och tankarna finns där fortfarande. Borde, borde, borde.
Tankarna är svåra att styra över.

Idag hoppade jag på min röda hoj och trampade iväg till Skogskyrkogården.
Den platsen har någon sorts dragningskraft på mig som inte går att förklara.
Jag vet inte om det är doften av de fuktiga barren, de knallgula löven som nästan sprakar i solskenet eller de tusentals och åter tusentals gravstenarna som står där och lutar så oförsynt.
Det är bara en så fantastisk plats.
Förmodligen den vackraste platsen i hela Stockholm en solig höstdag som denna.
Ingen som stressar där inte.

För mig räcker det med att betrakta gravarna och tänka på alla som levt sina liv och nu ligger där i den kalla jorden.
Det får en verkligen att reflektera över tillvaron här på jorden.
All denna stress, vad ska den vara bra för?
Om hundra år ligger du där likafullt.
Då är det ingen som bryr sig om att du hann med så mycket den där söndagen i oktober 2008.




Så.
Nu ska jag greppa min bok, slå på en lugn skiva och lägga mig i soffan o läsa.
Kanske koka mig en kopp kaffe.
Sedan ska jag ge mig på korsordet i DN.
Gnaga på pennstumpen och lägga pannan i djupa veck.
Kanske pyssla med mina foton senare i eftermiddag.

För det är vad jag VILL spendera dagen med, och då ska jag baske mig göra det.
Jag ska försöka stänga de där stressfyllda tankarna ute.
Jag tänker inte öppna dörren när de knackar på.
Idag är jag orörbar.


 

Palt!

Äntligen helg efter en relativt stressig dag på jobbet. Blev tilldelad ett jourmål efter lunch... puh!

Om en halvtimme är det dags för mina föräldrar att träffa J's mamma.
Yaiks! 
Vi ska äta palt, som för att förstärka alla tankar om norrlänningar...

Åååh vad gott! Och vad trevligt det ska bli!

Päronen på besök.

Idag ska mamma o pappa köra hela långa vägen från Pite.
Under tiden jag jobbar!

Vi ska mötas i Uppsala vid fem-sextiden, käka middag o hämta lite grejer ur förrådet.
Sedan ska vi köra hem till Enskede.
Pappa skämtade o frågade om jag beställt taxi från Pite?
_________________________________________

Det blir en skön helg.
Hemmamiddagar (bl.a. m J's mamma!), långpromenad i Enskedes vackra villakvarter, storhandla, koka palt?

Vad mysigt att få päronen på besök.
Det händer inte ofta att båda är härnere samtidigt minsann!
Det brukar krävas något speciellt, som en diplomeringsceremoni ;)




- Jag har Världens Bästa Föräldrar som alltid ställer upp! -


Örebros kommunala musikskola tar sig vatten över huvudet.

Hahaha....
Lyssna på detta.
*skrattar hejdlöst*



Hotellfrukost.

Det är morgon. Fortfarande lite dunkelt ute.

Jag sitter vid köksbordet på Karlaplan hos J o dricker kaffe, sov här inatt. J snarkar som vanligt vidare medan jag sminkar mig, äter frukost, dricker kaffe o tittar på morgonnyheterna.

Ska strax iväg på kurs, andra dagen av två. Den hålls på ett fint hotell på Vasaplan o de bjussar på frukost, fika, lunch, fika.

Mums! *hungrig*

Att vara på kurs i jobbet, konferens. Det känns vuxet.

Vi i pitegänget brukar tävla om vem som har flest vuxenpoäng. Eller det är snarare den som har "färst" som vinner.

Nu köpte jag visserligen en tvättmaskin för ett par veckor sedan, åker på kurs i jobbet och har numera fast jobb. Men där tar det stopp! Jag brukar oftast ta hem det ;) M ligger närmast mig (eftersom de flesta andra är sambos), men hon är å andra sidan i farten att köpa lya nu... det är vuxenpoäng de luxe!

Nej nu ska jag kila.
Ciao!

Med näsan i någon annans armhåla....

.....fick jag av en släng av hemlängtan i morse på tuben.



Jag skiter i att det är början av oktober och har snöat i Arvidsjaur.
Drabbas man av 08-sjukan så gör man. (=Motsatsen till lappsjuka.)

Så....
När ska man flytta hem tro?
Älsklingen är ju helt med på noterna.
Inte nu, men om ett par år åtminstone.... (så var det ju bara det där med jobb....)

Jag längtar hem... en molande, bultande värk inombords.
Jag saknar att dela en vardag med Familjen.
Bo i Hemstaden Pite.

Och baksidan av myntet?
Kulturutbudet och allt som finns att göra här i Sthlm.
Ja, jo, men det kan jag möjligen tänka mig att vara utan, i alla fall om ett par år när det börjar bli dags att skaffa familj.
Då har man ändå inte tid att springa på Dramaten i tid o otid.
Näe, det är framförallt mina underbara vänner som håller mig kvar här.

Hur ska jag någonsin stå ut med en tillvaro utan dem?

"Man får nya vänner!" säger vissa.

Jovisst får man det.
Men inga är som MINA VÄNNER. Det är inte som att köpa ett par skor när man tröttnat på sina gamla.

Vi har känt varandra i 6-7 år nu, och i den första vuxna perioden i livet. Jag vill tro att denna period formar en för resten av livet. Man blir den man är tänkt att vara.

Vi gått igenom så mycket tillsammans. Gått universitet i Uppsala, rest ihop, fikat i tusentals timmar (leka amatörfilosofer är det bästa som finns), pluggat, festat, kollat på film, gråtit, skrattat, levt livet!
Vi kan prata om ALLT.
Och inte för att vara den skeptiske romantikern, men faktum är att killar har kommit och gått, medan vännerna bestått.

De vet exakt vad jag varit med om. De har hållit mig i handen under mina känslomässiga berg-och dalbanor.
I just det hänseendet känner de nog mig bäst av alla människor på jorden.
Jag har delat mina innersta känslor med dem.

Finns det många sådana i Pite?
Jag vet inte jag.

Så. Vi har en klockren Pest eller Kolera- situation.
En armhåla i näsan varje morgon + träffa familjen några veckor per år?
Eller:
Bo 90 mil ifrån mina bästa, bästa, bästa, bästa, bästa, bästa, bästa, bästa, bästa, bästa vänner.

???

Just nu är det inte aktuellt att besluta något.
Jag kan skjuta avgörandet på framtiden...
Men innerst inne vet jag att jag vill flytta hem. Någon dag.

Vänner eller inte.
Jag kan nog aldrig känna mig helt och hållet hemma här.


Sommaren har dragit sina sista andetag.





















Nu ligger den på Skogskyrkogården och vilar.


 

Hösten är här i all sin prakt. 



 


















 


Dagens sista solstrålar.


  De sträcker sig så långt de kan.

Här är det ingen som stör och för oväsen.

  Ingen som har bråttom någonstans.

 

Förbi Evigheten och hem igen.

De skänker mig energi.

Har just haft en underbar kväll med mina brudar. Jag bjöd på champinjonsoppa och nybakt bröd samtidigt som regnet piskade mot fönsterrutorna. När det skymde gick vi in i vardagsrummet och tittade på alla Sydamerikabilder o filmer. Skrattade gott åt gamla minnen. Drack te. Pratade strunt.

Mina brudar.
Vi har det så himla mysigt ihop.
Man behöver liksom inte göra sig till när man är med dem.
Älskar er!
Synd att vissa av er låg hemma sjuka. Men det kommer fler tillfällen...



Jag känner mig alldeles mör i kroppen efter några timmar på centralbadet med J idag. Det var enormt skönt. Somnade nästan i jacuzzin där ett tag. 

Vilken skön helg det har varit!

Fikat med kusin L igår var också en riktig batteriladdare, precis som det brukar vara.



Vissa människor skänker en verkligen ny energi.

Nu känner jag mig laddad för en ny arbetsvecka!

______________________________________________________________________________




Havanna

- Januari 2006 -

Ödets ironi.

Är det inte något av ödets ironi att välta omkull en blomkruka med dammsugarsladden?
Det hände mig precis.
Kunde inte göra annat än att skratta.

Jag har ägnat eftermiddagen åt att städa.
Jag får ju "storfrämmande" imorgon, som man säger i Pite. Då kan inte dammråttorna ligga där o stirra i hörnen. De har inte lärt sig vett o etikett.

Storfrämmandet imorgon består av alla brudarna från Sydamerika-resan!
De kommer hit o vi ska titta på alla bilder o filmer från den underbara resan vi gjorde för tre år sedan. 
Kort och gott, vi ska sitta här skatta oss lyckliga åt alla våra minnen.

Sitter o funderar på vad jag ska bjuda på.
Jag tror det där sitter inpräntat sedan barndomen, att kommer det främmande så måste man ha något att bjuda på. Fy vad skämmigt annars. Nästan så man bör baka i förebyggande syfte.
Man vill ju inte ha frysen tom på gobitar när någon kommer förbi. Egentligen bryr jag mig nog inte. Men denna gång blir det nog ändå en höstig champinjonsoppa med lite nybakt dinkelbröd till.
De ska ju vara här i flera timmar och jag vet hur griniga de blir när blodsockret sjunkit ner i tårna.
Jag har ju som sagt rest med dem i några månader :)
Och så känner jag mig själv väldigt väl.

______________________________________________________


Vad händer annars då?

Jo, det är mitt i den vackraste höst och lördag.
Jag ska iväg o ta en fika på söder med kusin L.
Prata om livets väsentligheter.
Mysa.
Livet är underbart!


   

Jag har precis återupptäckt David Greys skiva "White ladder".
Det är en av mina topp-fem favoritskivor all time! Nu snurrar den på cd-spelaren härhemma. Sprider en värmande känsla i rummet.

Filmen igår var förresten bedårande vacker.
"Maria Larssons eviga ögonblick". av Jan Troell.
Vilket foto. Vilken musik och vilket skådespeleri.
Rekommenderas!

Oj vilket rörigt inlägg detta blev.
Så kan det bli när man har tusen bubblande tankar i huvudet!

Nu nöggest I hopp inni duscha o sen spring dell tub'n.
Tjing!


Biokväll!

Glömde precis telefonen på jobbet och blev tvungen att åka tillbaka o hämta den.

ArghHH!!I

Men nu är det glömt.

Ikväll blir det middag och bio med J.
Och sedan är det lång, ledig lördag....!! Sovmorgon!!

Tjohej!

De försökte ta livet av mig.

Bikram Yogan var det absolut jobbigaste jag varit med om.

Eller förresten, ca 5 minuter in på det 90-minuter långa passet så fick jag en deja vú- känsla. 
Det var ju exakt lika jävligt i NZ, - men det hade jag visst förträngt?

Bikram Yoga kanske är som att föda barn? Inte smärtan menar jag, men det faktum att man glömmer bort exakt hur plågsamt det är och så bestämmer man sig för att göra om det...


En av deltagarna uttryckte det såhär när vi snubblade ut ur hettan:
"Det där handlade inte om yoga. Det handlade om överlevnad."

Det var kort o gott som att köra ett spinningpass i en bastu.
Utan att få gå ut! ("Unless emergency", som instruktören sa.)

Jag blev illamående, det flimrade för ögonen, fick andnöd i värmen o nästan panik.
Spenderade ca två tredjedelar av passet liggandes på mattan. Jag ville bara spy.

Och detta betalade jag 180 kronor för!

Einstein.


Men det sägs att det blir bättre, så jag ska köra några ggr till o se.


!!!

Man är väl en envis jävel.

Måste dock köpa klippkort redan nästa gång så jag inte kan smita i fortsättningen heller. Snåltarmen ska få mig i form! För jag tror verkligen det skulle göra min rygg gott. Jag känner ju redan att jag är så mycket mer rörlig i hela kroppen!


Just nu kör jag denna låt på repeat på mornarna när jag åker tunnelbana... den är helt underbar och passar till alla sinnesstämningar! Tori Amos "A sorta Fairytale". En extremt skum video till låten, men jag gillar den också.




Oh!

Idag skrev jag upp mig till att vara mentor till en tonåring.
Tanken slog mig för länge sedan men jag har aldrig kommit mig för att göra det.
Jag tror jag skulle vara en utomordentlig förebild! *ler*

Nej men skämt åsido, jag har rätt så mycket fritid som jag styr själv över - så varför inte hjälpa till med det lilla man kan?


Yeezez vad har jag gett mig in på....


Nu ska jag iväg på måndagmiddag -  på en torsdag - hos Älsklingen.

Det är hans tur att ha middagen idag och jag tror det blir lasagne, mums!

Och trevligt att träffa lite pitefolk!

Ciao!


Harmoni i kropp och själ.

Tycker du att tanken på att bända o böja din kropp i ett hett rum fullt med främlingar låter lockande? Testa då Bikram Yoga!

Idag har jag druckit hinkvis med vatten.

Jag ska nämligen köra mitt första Bikram -pass ikväll!

På deras hemsida står det:

"En mer balanserad kropp och ett mer harmoniskt sinne är några av effekterna efter en tids regelbunden

Bikramyogaträning"


Just denna form av yoga hålls i ett uppvärmt rum.
 "Kapillärerna utvidgar sig som en reaktion av värmen och det resulterar i att mer syre förs till muskler, vävnader, körtlar och organ."
Man får inte äta 2-3 timmar innan passet och man ska helst inte dricka under det.


Det är inget skämt.
Jag o J körde några bikram-pass i NZ förra hösten och det var otroligt jobbigt.

Men vilken skillnad man märkte bara efter två pass!

Man blir så mycket mer rörlig i kroppen, får bättre hållning och struktur, renar sina organ (svettas som en gris), förbättrar sin andning och alla muskler och leder sträcks, stärks och balanseras.


Det är grymt!

Och då ska ni se dem som gått på passen regelbundet i några månader.

Vilken hållning och rörlighet de har i kroppen. För att inte tala om deras slimmade former.

Jag hoppas på att bli en av dem....!

*gnuggar händerna av förväntan*


Men det kommer nog kräva en hel del arbete. Just nu är jag i otroligt dålig form. Känner mig stel i nacke, axlar o rygg och hade ryggskott förra veckan. Dom får sig med andra ord en rejäl utmaning.




Nej, nu måste jag kila för att möta upp min söta yogapartner S vid Skanstull!!
Med andra ord, nu måste jag skynda mig iväg för att hinna med lite harmoni.....


RSS 2.0