Vägra den kollektiva höstdeppen!

Första morgonen under nollstrecket.
Yiihaa!
Norrbottniska som man är borde man vara glad för det lilla, att det ändå dröjt ända till slutet av oktober innan denna dag anlände.
Ändå kändes det lite tungt när kylan tillslut slog klorna i Stockholm. Sommaren känns aldrig så avlägsen som nu! Och jag tycker verkligen om sommaren. Hösten med alla sina färger är en god tvåa. Vintern är ju bara så sabla lång!

Är hösten slut redan?


På radion rapporterade de att det är -11 någonstans i Norrbotten, runt nollstrecket här i krokarna, och 25 plusgrader i Medelhavsområdet.
Fusk. Hur kan det vara sådan stor skillnad? (Man kan fråga sig varför bor vi häruppe överhuvudtaget.)


_____________________________________________________

I övrigt kan jag meddela att jag är inne i en väldigt positiv period.
Jag känner mig upprymd och glad för det mesta!
De flesta pusselbitarna i livet är på plats.
Jobbet är kul, men tar samtidigt inte upp alltför mycket av min tid. Arbetsdagarna går så snabbt så det känns som om jag har en massa fritid! Ska jag få gå hem nu igen? :)
Fritiden spenderar jag med att göra saker jag gillar (umgås med människor jag tycker om, hyra film, läsa böcker, laga mat etc) och kärleken är på topp. Kulturbiten är relativt tillfredsställd. Dramaten för två helger sedan, bio i söndags, tre museéibesök i höst och middagar då och då. Det är väl träningen som är lite si som så just nu.

Men livet är gött!

Det är knappt man vågar säga det. Man vill ju inte låta som en skrytmåns i detta Jantelagsland.
Säga att man mår bra? Neeee, det är uteslutet för de flesta. Istället måste man göra som alla andra och svara att det knallar på, som för att göra alla andra glada av att känna ungefär likadant.


På jobbet finns det några riktigt surmulna odågor. Höga suckar och stönar hörs på fikarasten.
"Guuuuuud vad jag är trött."
I deras närhet känner man sig nästan oönskad. (Där kommer hon, den där med alla hurtfriska kommentarer, suck.)
Får jag dem att inse hur deppade och trötta de själva är på livet? Som tur är finns det några gladskitar också!


Jag vägrar låtsas vara nere o deppig för att det är höst och blir mörkare och mörkare och finanskris och det ena med det tredje....man förväntas vara nere o deppig som alla andra. Eller åtminstone låtsas för alla deppigas skull.

Jag vägrar vika mig för trycket. Är jag glad så tänker jag inte kväva glädjen. Varför inte visa att man är en gladskit?
Jag gör det ju inte för att retas, utan för att vara mig själv och kanske sprida lite glädje?
Jag har aldrig fattat grejen med denna outtalade teori om att ett kollektivt deppande på något sätt skulle vara allmänt stöttande.  Det gör att folk som egentligen inte är deppiga faller in i mönstret för att vara en del av och inte stöta sig med kollektivet.
"Ja, jo, nog är det förjävligt alltid *ehurm*"
(eller?)

Finns det något som för folk samman lika starkt som att få hacka på ett gemensamt objekt?
Må det vara sura busschaufförer, folk som tränger sig i tunnelbanan, killen som envisas med att laga kaffeautomaten mitt i fikarasten, grannar som stör, barn som skriker eller sådana där som aldrig hör av sig. Ge oss bara något att klaga på tillsammans så blir vi vänner!  Jag gör det själv då och då. Faller in i klagolåten för att få känna mig delaktig i gemenskapen vill säga.

Tragiskt är vad det är.

Nej min teori är som följer.
För varje glad person som fogar sig efter den allmänklagande mängden går vi miste om en gnutta positiv energi.
"Fiiiutt" säger det bara, ut i rymden, till ingen nytta.
Energi som vi så desperat behöver i tider som dessa, med annalkande vinter o diverse finanskriser.
Så fram för mera positivism!

Våga vara positiv,  om det är det du är.
Bevara gladskiten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0