Post-semester-stress?

Kände mig riktigt vissen när jag vaknade imorse. Det fanns inga människor omkring mig! Jag kände bara.... tomhet. Det är inte likt mig. Vad beror det på?

Man är ju en vanemänniska, och efter att ha spenderat 3 veckor, 24 h om dygnet med människor jag älskar omkring mig så är det kanske inte så konstigt att det känns lite ensamt just nu?

När jag väl masat mig upp ur sängen låg inte DN i hallen som den brukar (trettondagen) och kaffet var slut. Inte ens sådant brukar få mig ur gängorna i vanliga fall. Men idag tog det bara stopp. Jag satte mig där i fåtöljen, i min pyjamas, helt handlingsförlamad och tom.

"Näe unga dam, nu får du allt ta och rycka upp dig!" tänkte jag och hoppade i duschen, klädde på mig och gick ut ur dörren. På väg vart? Jag visste inte, bara att jag behövde ut. Tog tuben till Karlaplan och plingade på dörren hos J. Där stod jag, alldeles hängig med min röda toppeluva på sned när han öppnade. Han blev förvånad minsann.

-"Nejmen?"
Han såg mitt ansiktsuttryck och tyckte nog att jag behövde en stor, varm bamsekram, för en sådan fick jag. Det första han gjorde när jag kommit in var att bädda ned mig i soffan under en filt, slå på ett scrubs-avsnitt och ge mig en stor kopp nybryggt kaffe.

Min älskade älskade J.
Världens bästa att ha när det krisar inombords.
Och annars också för den delen.... :)

J kallar det jag känner för "post-semester-stress". Ni vet, det man sett framemot så länge är slut, och det dröjer tills det är roligt på riktigt nästa gång. (Läs: semester, sommar, något livsomvälvande?!)

Jag är förmodligen inte den enda som känner mig lite vissen just nu. Kanske blir det extra påtagligt när man bor i en stad där man inte riktigt känner sig hemma? Jag har bara bott i Sthlm sedan september, kanske har jag bara inte hunnit "bo in mig" ännu. Förutom i G:a Enskede, här trivs jag som fisken. Men kan en småstadsälskare någonsin känna sig som en sann storstadsbo och tycka att det är helt okej detta med pendlandet och att inte ha tio minuter med cykel till sin familj och sina vänner? Jag vet inte jag...

Varför kan inte alla mina Stockholmsvänner bo här i Enskede?

__________________________________________


Sedan tog vi en (för min del helt oplanerad) roadtrip till gamla, underbara Uppsala! Vi hämtade min TV, fixade lite saker i hans lägenhet som ska säljas i dagarna, åt middag på MAX, shoppade på IKEA och stannade till vid ån en stund.



Den gamla ån - ack så bekant - och domkyrkan - som står där i ur och skur i all sin prakt. Så stor, så trygg och pålitlig.

Som jag saknar Uppsala! Min fina lilla stad, där man kunde cykla överallt och hade alla vänner inom tio minuters avstånd - precis som en SMÅSTAD ska vara!! Och så var det ju alla fikapauserna (eller snarare pluggpauserna från fikorna), nationsrundorna, filmkvällarna. Allt var så enkelt! Förutom studentekonomin då...

Men det var en begränsad tid i mitt liv, det visste jag redan på förhand, och jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka. Det skulle aldrig bli samma sak.

 


När jag stod där och blickade upp mot domkyrkan så kände jag hur en gnutta tillförsikt vaknade inom mig, och den växte i takt med att vi färdades tillbaka mot Stockholm, i mörkret, i snöstormen. Kanske ska vi skapa något nytt tillsammans i år, jag o J? Vem vet? Inte för att jag känner mig ensam ibland, inte för att det vore praktiskt eller för att folk i vår omgivning förväntar sig det, utan för att vi VILL det. Av de rätta skälen ska det vara!

Den som lever få se...

Det kändes plötsligt som att vi var på väg hemåt. Tillsammans. Och det kändes så himla, himla bra.

- Come on 2009, give me what you´ve got! -

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0