Nu är Joakim här och jag är lycklig.



Detta är kärlek.

Om ni inte gjort det redan så bara måste ni lyssna på Nour El-Rafais sommarprat på poddradio.
Lyssna på det i lurar, för det förtjänar 100 % uppmärksamhet. Jag började gråta flera gånger. Det var så vackert, klokt och utlämnande.... Hon är en sådan grym, grym tjej.

Imorgon blir jag sambo. Tjohej!

Någon som kan trolla?

Igår spenderade vi hela dagen på stranden i Brime. Det var helt underbart!
Själv har jag inte varit så bortskämd med sådana dagar i sommar, men det är annat än vad man kan säga om dessa ungar!


Sandslottsexperterna in action.



Starka barndomsminnen dök upp när syrran plockade fram saft & bullar ur picknickkorgen. Jag mindes de heta sommardagar när vi åkte ut med kusinerna till Gläntan i Pite - den vackra, finkorniga stranden vid Pite Havsbad dit inga turister hittar - and it was all about Hink & Spade, Långgrunda bad och Saftkladdiga händer - precis som sommaren ska vara när man är liten!


Steget från en finpälsad, varm och gosvänlig vovsing till en skitig och illaluktande byracka är tydligen inte så långt... Men vi älskar dig ändå Lego!

Efter stranden tog jag, syrran och Erik en shoppingtur till Visby innan det var dags för mig att kliva på färjan hemåt.

Här är en bild från fina Visby som jag tog i lördags när jag anlände till ön och satte mig ned med en saffranspannkaka och en kaffe. Mumma.






Tack för några dagars underbara vistelse!

 
På återseende i Pite om några dagar! Jag ska bara flytta hela mitt bohag först ;)

Idag hämtar jag nycklarna till min & Joakims nya lägenhet. 
Tänk  -om några dagar står våra namn på samma dörr! Det känns helt galet pirrigt och roligt!

Jag har bara en liten invändning...



...varför kan inte någon bara trolla och *poff* så är alla mina prylar på Lidingö?


Absurd varieté

Jag börjar komma in i semesterlunken på allvar nu. Det är skönt, riktigt skönt...

Ikväll ska vi på Cirkus Cirkör vid Crêperiet i Hablingbo. Jag har ingen aning om vad det är men det ska visst vara ganska absurt! Spännande ska det bli i allafall!



Bullerbyn släng dig i väggen.

Alla barn borde få uppleva somrar som de mina systersöner upplever. Uppslag för en ny artikel i Barnkonventionen kanske? 

Att få spendera sina sommarlov och hela dagarna med att springa barfota i gräset, sparka boll, leka med ungarna i granngården, hoppa på studsmattan, spela kort, bada, cykla och fånga insekter i en burk borde vara en lagstadgad rättighet för alla barn.

Kort och gott; jag har hamnat mitt i paradiset, och jag njuter! 

..... oh!
Det är söndag och jag ska inte jobba imorgon.
*brett och genuint leende*

Fem veckors semester as from TODAY!

Vad gjorde man för att fördriva tiden innan poddradion fanns?
Imorgonbitti tar jag färjan till Gotland - nej inte en av de kraschade - och allt jag behöver (förutom min bok såklart) är mobilen och ett par lurar and I'm all set! Tänkte lyssna på några avsnitt av Sommarpratarna som jag missat...

Ja imorgon bär det av!

De fem veckornas semester inleds med en Gotlandtripp. Jag ska umgås med min kära syster, Anders, Nils, Erik, Gustav och vovven Lego i deras fritidshus i Klintehamn och det ska bli helt fantastiskt.
Jag kan inte ens beskriva den pirriga känslan jag har i magen!




På Gotland går man barfota i gräset, dricker vin ute i trädgården till sent om kvällen och tittar på igelkotten Ove som driver omkring som en liten alkis på grönbete.


Däremellan kan man cykla ned till hamnen och känna vinden i håret.
Kanske blåsa i ett grässtrå?


Jag ska försöka uppdatera med lite bilder när jag är på ön (om syrrans internet håller måttet).
Annars får ni hålla tillgodo med de ovan som är från förra sommaren!

Och här kommer lite bilder från den gångna veckan! (Innan de blir inaktuella :))




Blev spontant bjuden på middag hos Vida i måndags.
Efterrätt och film med Audrey Hepburn ingick i paketet.
Inte illa alls!

Det blir mycket tjat om denna Vida nu, men på onsdagen hade vi ordnat en överraskning åt henne. Hon hade nämligen fyllt år men föga visste hon att vi skulle ta med henne ut på middag, öl och en spelning nästan en vecka senare!

Vi gömde oss bakom en pelare i Sturegallerian och ropade "Surprise!!!" när den ditlurade, intet ont anande flickstackaren kom gåendes.
-Now that's what I call a surprise!
Ni skulle sett hennes min.
Och här kommer den!


Det roliga var att hon trodde hon skulle på bio med sin syster så hon hade inte duschat eller gjort sig i ordning det minsta. Men i våra ögon var hon så fin, så fin!!

Hon fick en laktosfri bakelse med en flagga i och ett kort med en skrattande häst.




Middag på Vapiano vid Humlegården.
Det var varmt ute och de ljumma vindarna fläktade in genom det vidöppna fönstret.


Här är Vidas lillasyster Aida. Är de inte väldigt lika varandra!?


Sedan åkte vi til Hornstull Strand där vi satt ute till 23-snåret och drack öl tills spelningen började.
Trevligt folk & trevlig stämning i en trevlig lokal!



Bra band också för den delen.


Nej nu är det semester - och jag ska vara ledig länge, länge.
Jag kan knappt fatta det.
Tror baske mig att jag ska fira med en nattfösare.
Cheers fellas!


Ingen hit alltså.

Ok jag säger det redan nu. Ni som har tandläkarskräck som ni kämpar för att bli av med ska INTE läsa det nedanstående, där jag beklagar mig å det grövsta över mitt senaste besök.


-----------------------------------------------------


Jag hatar att gå till tandläkaren och laga hål.

Det är varken sprutan eller själva borrandet jag tycker är värst, om än jag hatar bådadera.

Nej, det är känslan av att ens mun är en verktygslåda, fritt fram för tandläkaren att bända upp, trycka isär och stoppa in mojänger hur som helst så man knappt kan andas. Där ligger man som i ett skruvstäd, helt i deras händer med käften vidöppen, och de trycker in verktyg efter verktyg utan slut! Jag räknade vid ett tillfälle till 7 stycken! Då bänder de upp käften lite till och stoppar in en RÖNTGENPLÅT. Que pasa? - Nej, jag KAN inte öppna munnen mera, det är fysiskt omöjligt, slutaaaaa!!!!! vill man ropa -men det kan man ju inte på grund av alla prylarna som finns i munnen, som sagt. 


När det skaver, ilar och värker som mest så man bara vill skrika för man står inte ut längre, så kan man inte ens göra det. Skrika alltså. Nej då får man fint ligga där och plågas i sin tystnad tills han/hon/den där med borren i högsta hugg säger att det är slut.

ÅH TACK GODE GUUUUD tänker man då.


Men innan dess har läpparna hunnit spricka av torrhet och käken hakat upp sig ett otal gånger. Och precis när känslan av att en skördetröska precis kört över en börjar passera, ja då är det dags att punga ut för kalaset. Det är då det magiska sker. Hålen i tänderna förflyttar sig plötsligt till plånboken!


Åh puh.

Jag känner mig helt utmattad.

Men nu känns det lite bättre, tack för att ni lyssnat!
*ler'

Knep för ett långvarigt förhållande?

Följer ni kärlekens sju grundregler?

Författaren John Gottman står bakom bästsäljaren "Sju gyllene regler för en lycklig kärleksrelation" (Natur & Kultur). Enligt honom är kommunikation och empati två nyckelfaktorer för en fungerande kärleksrelation. Här är sju detaljerade regler som bör följas enligt Gottman, läs och bocka av! Gottman menar att ett par som följer dessa grundregler ökar chanserna markant att relationen vara livet ut, trots de motgångar som livet ibland erbjuder:

1. Lär känna varandra bättre

2. Stärk er ömsesidiga respekt

3. Var lojala

4. Fatta viktiga och avgörande beslut tillsammans

5. Lös de problem ni kan, men acceptera också att det finns meningsskiljaktigheter som inte går att ändra

6. Bryt dödlägen

7. Forma en gemensam grundsyn och se till att bygga vanor och grunda beslut utifrån den.


(Källa: Kattis & Co./ Sju gyllene regler för en lycklig kärleksrelation )

__________________________________________________________


Hm.
Personligen tycker jag att råden är lite väl flummiga, man får nog läsa boken för att få veta mer i detalj vad som avses. Detta har jag inte gjort. Men jag har en fråga till er som befinner er i en relation som fungerar;
- vad är ert stalltips för att få det att funka?

Själv vill jag nog citera en av bönderna som var med i Bonde söker fru - ironiskt nog så hade han ju inte någon partner, det var det som var hela poängen med hans medverkan i programmet hehehe... But still.

Hans ledord för en lyckad relation var respekt och acceptans. Det håller jag verkligen med om. Jag känner många par där det är helt uppenbart att de strävar efter att förändra varandra i stort och/eller smått. Man ska nog istället acceptera och respektera varandra! Ofta kan man jämföra en viss egenskap med ett mynt; den har två sidor. Tyvärr kan man ju inte bara önska bort bara den ena sidan av myntet utan att bli av med den andra. Det är nog bara att ta hela paketet, på gott och ont, eller leta vidare efter någon som bättre passar ens krav...

Ja se denna kärlek... lätt ska det inte vara!

Pantertanter på partaj!

Jag fick det här mailet från mamma igår!

"Hej!
 
Här kommer lite bilder från mormors tjejfest.
 
Dom som var med var mormor 94 år, Ragnhild 94 år, Elin och Anna båda 90 år och Essy 85 år.
 
Alla utom Anna har mormor känt och umgåtts med sedan barnsben. Anna har hon lärt känna sedan några år tillbaka.
 
Dom hade många gamla minnen att prata om: när första bilen kom, ett världskrig när man hade karbinlampor och en massa dans på logar bl.a.
 
Alla har haft stora familjer med många barn och ingen av deras män lever idag.
 
Dom åt våfflor med jordgubbar och grädde. fruktsallad och kaka och kaffe.  Alla var jättenöjda när dom for hem.
 
Kram
Mamma"

-----------------------------------------------------------------------

Ja det är väl klart att mormor vill träffa sina tjejpolare!


Jag kan riktigt se hur hon strålar på den här bilden i sin röda fina hatt.


Vilka sötnosar va?
De hade minsann ett och annat att prata om fick jag veta... och allt var inte barntillåtet heller!
*ler*


Och där sitter mormor till vänster i sin härligt rosa kofta!
Jag saknar dig sötmormor!



Efteråt utbrast en av tanterna i ett : Åh det var då det roligaste jag har varit med om på länge!" (fast förmodligen på pijjtmåle:)

Ja det är ju inte utan att man blir alldeles varm i kroppen....

Det är inte typiskt. Det är otur.

Det finns ett uttryck jag så desperat försöker utplåna från mitt ordförråd, och det är att i negativ bemärkelse säga att något är "typiskt".


Känns det igen?

Låt säga att ni tappar en smörgås och den landar på golvet med kletet nedåt (helt i Murphys anda).

Känns det inte jävligt TYPISKT när sådant händer?


Jag säger det själv ganska ofta av ren (o)vana, trots att jag egentligen menar att jag haft ren och skär otur.


Enligt mig vittnar uttrycket om en förutbestämd uppfattning om att allt kommer att gå åt helvete, och gör det inte det så har man tur. En negativ grundinställning till sakers skeenden med andra ord. (Att kalla trafikljus för "rödljus" är för övrigt en produkt av samma synsätt. Ett synsätt som inte på något sätt speglar verkligheten utan endast är en subjektiv, negativ uppfattning av den. Det känns ju nämligen som att trafikljushelv***t visar rött varenda gång man kommer körandes...)


Att gå omkring och förvänta sig att saker ska gå bra är enligt många att göra sig själv en björntjänst. Om man tar ut glädje i förskott riskerar man ju nämligen att bli besviken om det sedan går fel. Ve och fasa.

Jag är av den motsatta åsikten. Ta alltid ut glädjen i förskott, annars kanske du går miste om den helt och hållet!


---------------------------

Av motsatt anledning bör man inte ägna särdeles mycket energi över att oroa sig för saker som ännu inte skett. (Även om det är svårt att låta bli ibland.) Det kan ju sedan visa sig att man oroat sig i onödan. Och jag kan ärligt talat inte tänka mig något värre, - ska man må dåligt över något ska man väl göra det över något som faktiskt existerar annat än i tanken!? Något som faktiskt hänt?


Ja, det var bara det jag hade på hjärtat denna gång.

Min poäng är kort och gott att vi bör sluta upp med att säga att negativa saker som sker är "typiska" - det sprider bara negativ energi - utan istället vid sådana tillfällen utbrista i ett "vilken otur!"

Lättare sagt än gjort kanske?

*ler*


Summer in the city!

Karin, Vida och jag tog tuben ut till Kristineberg.
Där satte vi oss i gräset med mat, tidningar och godis.





Sedan förflyttade vi oss till klipporna...


Ahhh...

Svalka -->
Jag behövde verkligen få BADA.
Lyckan var gjord efter det där doppet!





Sedan åkte vi hem till mig och lagade en supergod och enkel middag bestående av färsk spenat-tortellini med grillad kyckling, färsk babyspenat, mozzarellaost, lite hackad tomat och rödlök serverat med pesto!

Och så lite vin till det... så var dagen gjord! =)


Nu är det bara 5 arbetsdagar kvar innan 4 ½ veckas semester!

Jag ska sitta därbak.

Jag är så glad för Joakims skull!
Han har nämligen skaffat sig en helt ny hobby... and it's all because of this:



Hans nyinköpta Vespa Popolino 1967 års modell.

På måndag skriver han teoriprov för mc-kort, vilket man tydligen måste ha för att köra en sådan där baby, och i augusti ska han övningsköra med pappa och hans motorcykel, sedan är det bara uppkörningen som återstår innan han kan puttra iväg på sin Vespa. Med mig sittandes därbak hihihi....

Han har nu - vespa-ägare som sig bör - gått med i Svenska Scooterklubben.
Då får man en såhär fin tidning fyra gånger om året.



Det ska bli helt underbart i höst när vi ska brumma runt på Lidingö, kanske åka till en brygga och ha picknick, helt enkelt bara styra kosan dit näsan pekar... 

Så det var ett bra köp må jag säga!

Fina stunder.

Här kommer bilderna som jag lovat.


Vida sa tack när jag lämnade över presenten.
Jag svarade "hm... vänta med att tacka tills du sett den..."


"Neeeee!!! HA HA HA"
-var hennes exakta reaktion :)



- "Så att du kan tänka på mig VARJE MORGON när du dricker ditt kaffe." 

Jag tror att hon blev glad på riktigt. Annars fejkade hon jävligt bra!
Sedan blev hon tvungen att springa, och jag med för den delen, eftersom vi skulle möta upp våra "respektive".

Jag och J tog en fördrink på Strandvägen.
Sedan satte vi oss på en uteservering och åt sushi.
Mums!


Mätta och belåtna avrundade vi aftonen med en promenad till Humlegården. Än en gång slog det mig hur sabla vacker denna stad är. De gamla byggnaderna med sina tinnar och torn, och alla dessa grönområden sen!



Vi flanerade hemåt arm i arm alldeles fnissiga och glada.
När vi kom hem och låg och gosade viskade J till mig...  "Om du hade varit en IKEA-möbel så hade du hetat Finaste".

Ja vad säger man... ingenting - man smälter!
..........................................................

Apropå Kärlek med stort K.
Idag säger jag GRATTIS till mamma och pappa som firar 38 år som gifta!


Ni är världens finaste föräldrar.
Älskar er!

Födelsedagar och tankar kring det.

Idag fyller mina fina vänner VIDA och MIA år!
STORT GRATTIS till er båda!
Tyvärr så befinner jag mig på Karlaplan utan tillgång till några bilder på de två födelsedagsbarnen, så ni får hålla tillgodo med en bild på min sötnos istället.
=)


 


(Hittade bilden på hans dator. Hade aldrig sett den förr. Den var fin, så fin)

Har jag sagt att jag har världens finaste pojkvän förresten?
Snällare, roligare, mer omtänksam kille får man leta efter.
Han lyckas alltid få mig att känna mig utvald och speciell, och väldigt, väldigt älskad.
- men så blev jag ju också handplockad *blink blink*
Tack för att du är den du är!

Men just ja, det var ju inte han som fyllde år!
Mia är inte i stan men jag fick iallafall bjuda Vida på en födelsedagsbakelse idag efter jobbet. (Claes hade hunnit boka upp 'na för kvällen... ) Bilder på det och resten av aftonen kommer så fort jag har min sladd tillgänglig igen!

Vi pratade om det lustiga i att man fortfarande blir som ett litet barn när det är ens födelsedag. Ni vet, den där känslan av att det är ens EGEN DAG, - den finns där fortfarande. Undrar om man någonsin växer ifrån den?
Det är nästan så att man blir förnärmad om man tvingas vara ensam på sin födelsedag. Man vill att hela världen ska stanna upp och hurra! Som att det är så jävla speciellt egentligen. "Yey, jag har lyckats hålla mig vid liv ÄNNU ETT ÅR!" liksom.
Men ändå så är det ju det....



Gäsp.

Idag blev jag bara tvungen att titta förbi hos Joakim på vägen hem från jobbet.
Jag kände ett så starkt behov av att pussas!
Han bjöd på middag.
Som tack för maten fick han lägga huvudet i mitt knä och så pillade jag honom i håret en heeel halvtimme.
Och jag säger då bara det, vem behöver en kisse om man har en karl som spinner i knät?

I övrigt har det inte hänt någonting idag som är värt att nämna.
Hela dagen har varit som en enda lång gäspning.
Tror jag ska avrunda med lite kvällsläsning.

Nu är det bara 7 arbetsdagar kvar innan 4 ½ veckas semester!





En avundsjuk klagovisa.


Mamma och pappa skickade just en bild från Storforsen.


Inte nog med att man ska tvingas jobba när de flesta man känner är lediga.
Så ska de dessutom envisas med att skicka MMS för att visa hur underbart de har det på sin lediga tid!

*grrr*
*mutter*

Denna vecka och nästa är nog värst.
Det är så många som är bortresta. Flera av de jag vanligen umgås med har flytt storstan för lantligare alternativt sydligare vidder... kom tillbaaaakaaaaa! Jag saknar er.

*plutläpp*





Knäppgök.

Såhär gick mina tankar när jag kom hem från jobbet idag.

"Åh, jag är inte hungrig ännu, jag borde passa på och ta en liten löprunda innan magen börjar knorra! Bara jag inte tänker på maaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat  så borde jag inte bli hungrig på ett tag, inte tänka på att ÄTA...sådärja, nu snör jag på mig skorna och sticker ut i solskenet ett tag! Fort, så jag inte känner av att min mage egentligen är TOM....Nej, tänk inte på mat nu, tänk inte på mat, TÄNK för F*N inte på MAT sa jag!!...
........... *knorr*
Fan.
Nu är jag hungrig."


Äh får bli en promenix senare :)
Ut i solskenet ska jag baske mig!
-------------------------------------------------------------------------------


En rolig grej.
Jag har idag fixat så att min fina vän Karin ska ta över min fina lya i G:a Enskede i höst (mest troligt, ska inte jinxa skiten nu)... 
Jihooo!
Nu kan jag våldgästa henne närhelst jag får "hem"längtan!!! (Och Karinlängtan också såklart *ehurm, harkel*)
Eller hur Karin??? :)








Hela Sergels torg hyllar Michael Jackson

För er som inte sett detta klipp ännu, ni bara MÅSTE se det.
Själv kan jag inte sluta titta och önska att jag befann mig på Sergels Torg i onsdags kl 17.30...
Gåshud var bara förnamnet!


Söndag i Enskede.

Jag skulle bara leta fram ett kvitto och det slutade såhär!

...började rensa ur gamla pärmar och plastfickor med papper och hittade bland annat ett kvitto från min första runda till Ikea när jag handlade prylar till min första studentlya 2003. Hm. Det säger väl allt.
- Fan vad man sparar på sig papper....!

Jag vågar aldrig slänga nåt sådär på direkten, man vet ju aldrig.... och denna egenhet i kombination med att jag sällan rensar bland mina papyrus får till följd en stor hög med papper att gå till återvinningen med fyra år senare.

Vad bra att jag sparat försäkringsvillkoren för 2004 för det fall att jag någon gång skulle bli nyfiken vilken självrisk som gällde då.

Denna stillasittande aktivitet gav mig myror i brallan.
-Ut och spring! ropade mina somnade ben åt mig.
Mycket riktigt, 20 min senare flåsade jag runt i Sveriges största kyrkogård tillika världsarv.
Vi snackar Skogskyrkogården med sina 100 000 gravplatser.


Heliga Korsets kapell


Skogskyrkogården är så stor att den har en egen BUSSLINJE - buss 183 -  som trafikerar den till och från tunnelbanestationen lördag, söndag, helgdag samt dag före helgdag varje halvtimme 11.30-15.00.

Det ni! =)

Den röda bussen puttrar runt med gamla tanter och farbröder som vill lägga en stilla ros på sin gamla livskamrats viloplats.

Är det inte fint så säg?



Jag kommer att sakna Skogskyrkogården när jag flyttar om några veckor...
Visst, jag har hört att Lidingö har många strövområden men jag undrar om de verkligen kan mäta sig med Skogis...

Come on Lidingö - give me what you've got!

Efter middagen lade jag mig på en filt i Margaretaparken och påbörjade en ny bok - "Boven i mitt drama kallas kärlek" - av Unni Drougge. Den var (är)  hypnotiserande! Handlar om normaliseringsprocessen som vissa kvinnor går igenom med en man, som får dem att sluta ögonen för ett destruktivt beteende, förblindade av "kärlek".... Det är till råga på det fångande ämnet otroligt intressant att läsa en bok av någon som skriver så totalt självutlämnande och naket.

Starkt jobbat Unni.



Sedan kom (vad jag tror var) en snuskgubbe så jag plockade snabbt ihop mitt pick och pack och gick hem. Jag kan konstatera att jag låtsaspratade i min mobil för andra gången denna helg.

 - Vad gjorde folk i sådana lägen (d.v.s. i pinsamma och/eller påträngande situationer som har den gemensamma nämnaren att man vill undvika att se ensam ut) innan mobilen uppfanns?

Nu trivs jag.

Idag är en perfekt dag för att slå upp fönstren på vid gavel, sätta sig i fåtöljen och läsa medan man lyssnar på fågelkvittret därute. Korsdraget får gardinerna att fladdra. Joakim ligger och sover middag i min soffa och jag har precis satt på kaffe.

Nu trivs jag!



En typisk kväll med Senvåren -08

Gårdagkvällen med mina forna kollegor från Konkurrensverket såg ut som följer.

Först var det bara jag. Jag tog ett bord på fel uteservering och satt och låtsatspratade i telefon så att alla skulle fatta att jag inte satt där ensam och despo.

Sedan dök Bräntan upp. Han var sådär semestrigt lugn och avslappnad, verkligen inne i lunken, det märktes. Fuskis!
Vi mötte upp Eva vid RÄTT UTESERVERING - Debaser Medis - och tog ett bord däruppe på deras altan med utsikt över en solig Medborgarplats. Sedan var första ölen ett faktum.

Underbart!



Efter en stund så dök Erik och Karin upp! 
De jobbar numera för privata företag så de får inte sluta klockan 16 som oss andra MOAHAHA...
:)
 
Karin har arbetat i Köpenhamn det senaste halvåret men är nu tillbaka i stan.
Vi har saknat dig Karin!


Ölen radades upp och samtalsämnena likaså.

Sådärja. Lossa på slipsen nu!

Det är så opretantiöst trevligt att umgås med dessa människor. Tiden bara flyger iväg.
Inget ämne är för allvarligt för att avhandlas, inga problem för svåra för att analysera.
Samtalen pendlar mellan gapskratt och djupa insikter om livet, relationer & drömmar.
Sådana där samtal som verkligen kryddar tillvaron!

När så min bästis Vida dök upp så var samtalsgruppen komplett!
Det började med att hon fick sitta i heta stolen och bli utfrågad om både det ena och det andra. Men sedan var hon invigd i gänget!




Att brista ut i sång i högtalartelefonen till den vän som inte kunde komma är oss inte alls främmande.
"Åh Sara kom uuuuut ikväll!!",  sjöng vi högt och ljudligt till alla andra gästers stora förtret.

- Sara, du skulle ha varit där!

-hallå, hör du oss?

Jag har sången på film.
Men den var så fruktansvärt hemsk att höra så det bespar jag er!


Efter några öl när skymningen lagt sig över Medborgarplatsen tog vi vår tillflykt in i lokalen.
Där väntade dans, dans och åter dans.
 Just the way I like it!!!

Ni vet sådan där musik som man försvinner in i och dansar till som om det inte fanns någon morgondag.
Man blundar, dansar och kommer ut ur låten på andra sidan alldeles svettig och med ett stort leende på läpparna!
Så var det!

Kvällen avslutades på McDonalds.
Precis som i Pite när man går på Max efter en utekväll på Statt och sedan cyklar hemåt med soluppgången i ögonen.
Det hade ljusnat och fåglarna hade börjat kvittra när jag promemerade hemåt.
Då kändes livet gött att leva.

---------------------------------------------------------------------

Tack för en FANTASTISK kväll KKV:arna!
Nej just ja, "senvåren -08" ska vi tydligen kalla vårt lilla gäng för för hädanefter.
Det var ett förslag som Erik kom med, som ska syfta på tidpunkten för när vi i gänget träffades och började umgås.
Han fick tydligen inspiration av Robinsons Crusoes folkshemsrasistiska infall att döpa Fredag efter den dag de träffades.


Jag skulle inte...

...räkna med något inlägg ikväll om jag vore ni.
Solen skiner och snart blir det AW med KKV-arna på Debaser Medis.
Behöver jag säga nåt mer??

=)



En sak leder till en annan. Plötsligt står man där mitt i ett kaos.

Jag erkänner. Jag är totalt oförmögen att göra en sak i taget.


Det typiska scenariot är att jag påbörjar något, mmm låt säga att: 

....jag ställer mig för att vika tvätt. Jag går i omgångar till byrån för att lägga in kläder och handdukar i takt med att jag viker ihop dem och när jag passerar köket på vägen tillbaka så ser jag berget av disk.... så jag bestämmer mig för att bara snabbt lägga den i blöt så att matresterna inte torkar in.  Jag spolar upp diskvatten och tänker "sådärja, jag tar disken om fem minuter!", passerar hallen på väg tillbaka till vad det nu var jag höll på med, men så börjar jag plocka ur ryggsäcken med träningskläder eftersom den bara står där och ser fånig ut. Plötsligt får jag syn på mina nyframkallade foton som ligger på hallbyrån och ropar på mig, jag tar dem och sätter mig ned vid soffbordet tillsammans med lite album och pennor och sätter igång och "albumerar". Efter en stund kommer på att jag vill ha en kopp te så jag lämnar allt för att sätta på lite tevatten, och under tiden jag är i köket får jag syn på disken, ja visst ja, den! Ska bara snabbt kolla en grej på datorn innan jag diskar, och hux flux har jag fastnat i bloggosfären...


*poff*


...så vaknar jag upp ur internethypnosen vid 23-tiden, med ovikt tvätt, kallt disk- och tevatten, foton över hela vardagsrummet och en ouppackad rygga med äckliga träningskläder i hallen.


Ok, en något överdriven beskrivning, men principen är fanimej sann!
Det där med att göra en sak i taget är verkligen inte min melodi.
Att påbörja en sak som man avslutar innan man påbörjar nästa?

Näe.

Hur gör man??

 



Idag fick jag ett infall som jag faktiskt lyckades hejda. 
Det var när jag stod i köket och lagade mat som jag plötsligt fick en impuls att springa ut i hallen och skriva på en lapp att jag måste komma ihåg att adressändra min prenumeration!
 Men så hytte jag med fingret (ja, jag gjorde faktiskt det, och det måste ha sett herregud fånigt ut!), gav mig själv ett tankemässigt slag på fingrarna och utbrast i ett högt:
"NEJ. En sak i TAGET."
Sedan lyckades jag på något outgrundligt sätt tvinga mig själv att stå kvar och TITTA PÅ medan margarinet i stekpannan smälte...
Det var dagens therapy session vill jag lova - iiiiiiih så det kliade i hela kroppen!
Men det gick!

Kanske är det så man får göra?
Andas, räkna till tio och ge sig till tåls, sedan tvinga sig själv att göra klart det man höll på med?
Man vill ju ha ro i kroppen och inte dö i en hjärtinfarkt när man är 45. 
Är det någon annan som har samma problem och kan dela med sig av lite tips?

Jag orkar inte springa runt som en skållad höna mera!






 


Ett behov jag har.

Jag bjöd över Vida och Sara på middag och film ikväll.
Det är förresten en stor fördel med att bo själv - att man kan göra sådana saker helt på eget bevåg, utan att behöva rådfråga någon sambo....

Men men, inte för att jag är orolig :) det kommer att gå bra i höst. Man får väl ge varandra utrymme helt enkelt...?
Jag har ingen aning hur sådant där funkar, ni får gärna ge tips!

Nåväl.
Filmen Frozen River var i allafall färdigsedd redan kvart i nio så efter det blev det te och tjejsnack!
Alltid en bra kombo...

Guuuuud vad jag behöver det ibland. Minst en gång i veckan, annars känner jag mig en gnutta urlakad.
Är det bara jag?
Att få lufta sina tankar om allt och inget med sina bästa vänner är verkligen en sådan grym batteriladdare!
Joakim pratar jag med flera gånger om dagen, jag älskar honom över allt annat och vi kan prata om allt, men det är något speciellt med tjejkompisar minsann...

Efter denna kväll är alla mina "pluttar" fulladdade så nu känner jag mig redo för vad som helst!
Tack brudar.
Ni är bäst!


The way you make me feel.

Sitter och ser på minnesstunden för Michael Jackson och grinar huvudet av mig.
Tragiskt, är det enda jag kan tänka på.
Tragiskt livsöde.
Tragiskt slut.
Tragiskt.

Tack syrran och Anders - jag är så OERHÖRT GLAD att jag fick följa med er och se honom trots att jag bara var 11 år gammal.
(Det är jag är mest förundrad över är dock hur mamma kunde tillåta det hela? :))

Jag hade spelat in de flesta av hans MTV-videos och tittat på dem på repeat. Mina favoriter var "Bad", "Smooth Criminal" och den där han hyllar en snygg tjej - "The way you make me feel", åh. jag var så AVIS på henne som fick M.J:s gunst!



På konserten fick jag upphöjas med hjälp av medhavda frigolitplattor staplade på hög, varvat med Anders axlar.
Jag minns att han dansade bra (Michael, inte Anders vad jag minns:) och att han lämnade konserten flygandes med någon sorts raket.
Det var helt absurt.
Precis som hela hans liv.

Du levde ett bisarrt liv Michael men du var helt unik.
Jag hoppas att du har det bättre där du är nu.
Att du får vara ifred, till slut.



"The Way you make me feel"


..................................................

Här är en otroligt välskriven och tänkvärd krönika skriven av Kajsa Ekis Ekman på DN.

"När en idol dör startar något drastiskt.


Man behöver inte ha gillat Michael Jackson för att hans död ska riva upp något i en. Det är en säregen sorg som är besläktad med uppvaknandet. Den sitter inte i bröstet, som när någon man känner gått bort, utan i huden, i ens relation till omvärlden.


Det händer varje
gång en idol dör: människor väcks till liv, kommer samman, börjar synkronisera sina hjärtan. Kurt Cobains död drabbade mig som en explosion när jag var tretton, trots att jag knappt lyssnat på Nirvana. Det var en våldsam handling som i ett slag väckte det svarta, drastiska i mig, ett startskott som kastade ut mig i livet. I synonymordboken är idol fortfarande synonymt med beundrad förebild. Men vår tids idol är ingen förebild. Man tycker synd om idolerna: de har för många fans, tar för mycket droger, har för mycket pengar. De måste förena storhet och sårbarhet i en blandning som ofta är livsfarlig.

Michael Jackson var större än alla; flög runt som Jesus på scenen, badade i mineralvatten, avsade sig ålder, ras och kön - men inuti fanns en skallig, mager och sjuk människa med uppskuret ansikte och nålstick överallt. Det finns ett slags kontrakt mellan idolen och publiken: vi ger dig kärlek, du ger oss tragedier. Att vara idol är att vara offer, att krönas till första offerlamm i känslornas kyrka. Idolen offrar sin hälsa, sin integritet och slutligen sitt liv. Han lovar att leva utan spärrar, att ge sin galenskap fritt spelrum. Han lovar oss att falla sönder offentligt. I utbyte får han oändligt med pengar och berömmelse.
Och när sårbarheten tar över och idolen dör inser vi att han var människa, att han var en artist, och våra skuldkänslor omvänds i massiv dyrkan.

Malena Rydell skriver i Sydsvenskan 27/6: "Dagens nyhet är, förutom dödsfallet, att Michael Jackson återbördats till artistrollen."
Det galna vittrar bort som en kuriositet, det storslagna träder fram.


Är det något i vår tid
som gör att vi reserverar offerrollen för de allra mest lyckade? Som om vi inte kunde tolerera sårbarhet om den inte kröns med storhet. Som om vi inte kunde tolerera storhet om den inte samtidigt undergrävs av tragedi. Och varje gång de dör för tidigt ångrar vi oss, som om vi alla vore skyldiga genom vår hetsiga beundran:
Vad har vi gjort?"


 


Något vackert att vila ögonen på ibland.



Idag har varit en seg dag på jobbet.
Men jag har i allafall lyckats göra mitt kontor lite hemtrevligare genom att ställa några foton på skrivbordet.
Stiliga motiv så det förslår! Eller vad tycker ni?




Oh! På vägen hem från jobbet upptäckte jag en god kandidat till 1:a-platsen i tävlingen "Udda saker att lämna på en parkbänk".




Någon som klår den?

Sprrooing!

Tog en lugn joggingtur med Isa runt Djurgårdsbrunnsviken efter jobbet idag.
Det går alltid lättare med trevligt sällskap!
Men ändå gick det rätt tungt.
Funderade på om någon fäst en bungysnöre bakom ryggen på mig? 
Kunde de inte ha satt det på magen istället...





Sprrooing!

Tre veckor till semester blandat med lätt söndagsångest. Då händer det.

Jag förstår inte.
Varför kan man inte njuta lika mycket av att vara ledig på söndagen som man gör på lördagen?
Jag är ju precis lika ledig.
Det är något jag verkligen kämpar med.
Att streta emot söndagens känsla av "borden".
Borde ut och röra på mig.
Borde handla.
Borde laga mat som räcker till några matlådor.
Borde borde borde.

Detta är något jag skrivit om förr, så tydligen har jag inte lyckats så bra med min strävan mot en bekymmersfri tillvaro.
(Jag tror att jag kom fram till att jag bara ska göra dessa saker utan att alltid tänka att det är så sabla tråkigt. Just do it.)

Helgen har faktiskt varit helt fantastisk (tänker man på söndagmorgonen när man har HALVA HELGEN KVAR?!)


AW på Mosebacke i fredags.





Lördagfika med Vida på Kungsholmen, på café Vurma som är hemskans trevligt måste jag säga.

Smoothie. Yummi.

En krona per klunk, här gäller det att njuta!

Jag hann även med en fika med Jossan klockan tre...

....innan jag for hem till J och kollade på Disneydags.

På kvällen blev det pizza & bio! Ice Age 3. Jag skrattade så jag gräääät.
Gud så jag älskar den läspande Sid.

------------------------------------------------

Jag var söndagsdeppig när jag klev ut från Joakims lägenhet imorse. 
Efter några vänneravsnitt och kaffe hade nämligen den oundvikliga stunden kommit när jag tvingades masa mig hemåt.... till en söndag i lägenheten.

Blööö.
Jag tyckte så synd om mig själv utan att veta varför.
Att klaga på att man ska jobba när alla andra har semester känns inte rättvist mot de vänner jag har som är arbetslösa.
Förlåt. Jag vill poängtera att jag är glad att jag har arbete.
MEN JAG VILL HA SEMESTER.

Det sitter i från barndomen.
På sommaren ska man vara ledig!

"Åjo, du har ojobbat många år än!" sade mamma när jag ringde och behövde tröst.
Bara att bita i det sura äpplet med andra ord.
Inget att tycka synd om detta med att jobba på sommaren.
Det har folk gjort i alla tider, det hör vuxenlivet till. 

Jag försöker fokusera på känslan av att gå på semester när alla andra ska tillbaka till jobbet.... då mår jag lite bättre.
=)

Nåväl, jag måste bara berätta om min resa hem från Joakim. Det var då det vände.
För precis när jag kom ned från rulltrappan vid Karlaplan och förberedde mig på minst 10 minuters väntan... Ja då stod tunnelbanan där.
SL-chauffören såg mig komma och han gav mig ett break.
Han väntade med att stänga dörrarna tills jag klivit ombord.
There is a God.

Som om detta inte vore nog så rullade ett tåg mot Farsta in på perrongen i Gamla Stan exakt samtidigt som vårt tåg stannade. - Det var bara att ta några skutt så satt jag på rätt tåg! Hur ofta händer det på en helg I ASK YOU.
Swisch swisch - att ta sig hem gick som ett oljat bananskal. Det var då jag insåg det. Dessa små små tecken... Det var som när man var liten och försökte klättra uppför rutschkanan, och någon gav en hjälpsam knuff därbak. Tryckte på, gav skjuts - uppåt!

Sådärja, upp med dig!
ropade ödet i mitt öra.

Och inte kan man väl vara deppig när ödet vill annorlunda och försöker hjälpa en på traven?
Nej, då har man faktiskt inget annat val än att ta sig samman och bli glad igen.

Skönt.

Det var ett förhållandevis lätt melodikryss denna gång! Håll tummarna för att jag vinner en bok...

Ska hiva i mig det sista av mitt kaffe sedan blir det stan!
Har en del ärenden, ska träffa Vidafisen en sväng och sedan fika med Jossan klockan tre.
Ikväll blir det middag och ev. bio med Joakim.

Underbart med helg!

Ha en bra dag allesammans!




Frukost



 


Täpp till tack.

Det finns vissa personer som alltid lyckas hitta något att klaga på.
Nästan som att de leeetar efter något negativt att säga i varje situation. Det har blivit deras identitet, image, mission in life- deras GREJ att sprida dåliga insikter omkring sig.
Min teori är att de hamnat i en ond spiral.
Och inte helt sällan har de fräckheten att försöka dra ned alla andra i sin klagovisa. Få gehör, känna att någon förstår dem. Kanske är de ensamma själar som behöver känna samhörighet med andra?
De må vara hänt. Men Guuud vad jag är trött på dem!

Sedan finns det de som aldrig klagar på någonting.
Min mormor tillhör dessa människor, för er som lyckats missa det *ler*
Jag försöker vara en sådan, men jag sticker inte under stol med att även jag misslyckas ibland... då försöker jag vara tyst istället.

Hursomhelst är det oftast de två sorterna man lägger märke till.
De där mittemellan - som varken klagar eller är nöjda - gör inte heller så mycket väsen av sig.

-----------------------------------------------------

Vilken sort tillhör du?

Optimisten - som ser en möjlighet i varje problem?
Eller pessimisten - som ser ett problem i varje möjlighet?


Idoldyrkan har fått ett ansikte.

Jag fick ett mail av syrran idag.
De har anlänt till sitt sommarställe.
Det stod:


"Killarna är grymt nöjda med resan över till Gotland...titta på bilderna så förstår du nog varför.:)

Kramis

Syrran"


Bifogat fanns bl.a. denna bild. 


Erik och Gustav tillsammans med självaste DANNY

De ser så stolta och pirriga ut, mina fina fina pojkar.
Gustavs min är OBETALBAR.
Om ordet "idoldyrkan" hade ett ansikte vore det väl detta.






Den minst kände killen i EMD.
Michael? Måns? Martin? Jag minns inte. Men en liten omfamning bjöd han på iaf.

Och så har vi den siste i pojkgruppen...  även kallad SNYGG-ERIK. Fråga mig inte varför, för han ser ut som en tysk trädgårdsdvärg med porrskägg.

Min gissning är att han är less på all uppmärksamhet?



Jag kan nästan höra syrran viska till grabbarna "spring bara dit och ställ er så tar jag en snabb bild!!"
Hihihihi...

Det tar aldrig slut....

Mindre än en månad kvar till flytten!

Och Guuuud vad det är mycket som ska ordnas innan dess. De praktiska göromålen tar aldrig slut!
Detta är inte bra för mig, jag som egentligen borde gå i terapi för mitt kontrollbehov. Istället skriver jag listor i det evinnerliga!

Nåväl. Nu till något helt annat.

Titta var jag var igår!


Nej inte där uppe....

Hos Karin och Erik i Skärmarbrink!
Utsikten från deras uteplats är ganska spejsad... :)

Det bjöds på grillat och rödtjut!
Inte illa.



Jag vet faktiskt inte varför Lars ser så uppgiven ut.



Erik funderar på att ställa upp i Grill-Janne på Pite Dansar och Ler i år.
Om han inte får till steken så har han åtminstone en sak rätt: 
-  grillposen. Sådär lite avslappat Ernst-ig... :)



Kolla vad Sofia & Karin fick i Londonpresent av Mia.
Boken "Pride and prejudice and zombies"... 
(Kommentarer överflödiga).



Mia kan som vanligt inte hålla fingrarna stilla. Alltid är det något som ska pysslas med!



Erik & Karin

Åh det var så varmt och härligt att sitta ute! Och inga mygg!!

...men däremot kom det en del andra objudna kryp....



Han åkte dit med fingrarna i syltburken minsann!
Det var första gången jag såg en fästing. 
De är ganska sällsynta längre norrut.





När det började skymma tände vi ljus.
Det var så mysigt!
Dessa ljumma sommarkvällar får man verkligen njuta av.
Det är sådana man längtar till i november när det är mörkt och ruggigt...





Teatern i bilder

Jag har upptäckt en nackdel med att ha lugg ---> man måste tvätta den varje dag om den inte ska bli fettig!
(Och nej Frida, jag kladdar inte i med fingrarna den ;))

Jag undrar om Robert Wells har samma problem?

Nåja.
Här kommer lite bilder från igår!
Jag vet att ni knappt kan bärga er, hehehe.

 
Erik, Sofia & Sara i gräset

 
Såhär mycket folk var det klockan kvart i sex.
Teatern började sju.
Galet med andra ord.
Man kunde än en gång konstatera att gratis evenemang + sol =pensionärer med vassa armbågar.




Vanna Rosenberg in action



Mia


Jag med en öl i högsta hugg.. men va fan, det är ju sommar ;)


Karin

Enseblem bugar och och bockar



RSS 2.0