Vi kom tillbaka till stan igårkväll, och som alltid skedde det med tudelade känslor.

Jag älskar det lugna och tysta i tillvaron som vischan och småstan skänker. Att kunna öppna dörren, kliva ut på gräsmattan och bara höra fågelkvitter, det romantiserar jag kring.

Samtidigt är det ju här vårt liv finns. Det är här vi cyklar på gatorna, umgås med vännerna, går på restaurangerna, sitter i parkerna, kort och gott lever och verkar. Och det är ju faktiskt helt underbart.

Jag har svårt att tänka mig att bo någon annanstans än i den här övervackra stan, med alla caféerna, parkerna och människorna i den, samtidigt som jag avskyr henne litegrann för bullret, dammet, allt folket och all trafiken.

- Man får ta båda sidorna av myntet, eh?
Och var sak har sin tid.

En sak som gladde mig imorse var i allafall när jag tittade ut genom fönstret och fick se detta:


Hängbjörken har slagit ut sina blad på de få dagar vi varit borta. Är det inte fantalastiskt så säg!




Pirr i magen av lycka!

Brödet ligger i ugnen. Om en timme ska jag hoppa på hojen och "jonna" (som man säger här) ned på stan med en filt på pakethållaren. Jag ska träffa Vida i Humlegården. Vi ska sitta i gräset och sola, glo på folk, surra och äta mackor. Det ska bli så mysigt så.

Ha en trevlig dag allesammans!