Det är något med mat som gör folk enormt engagerade. Och i vissa fall provocerade.

 

Här kommer ett långt, kaotiskt och ganska argt inlägg om LCHF, folk och deras j-a sätt, om ni ursäktar uttrycket.

 

Jag har nämligen märkt att det är många som reagerar väldigt starkt på LCHF och det faktum att vissa av oss i den stora fårskocken inte äter socker och kolhydrater. Människor i min omgivning tar sig friheten att i tid och otid påpeka vad jag äter/inte äter och anledningen till att jag äter som jag gör. Ämnet kommer upp dagligen, på jobbet och i andra sammanhang. Och märk väl att det är aldrig jag som börjar prata om det. Jag vill helst bara "do my business" utan att någon ska kommentera det varje gång.

 

 

 

 

”Ja just, ja du får ju inte fika, du går ju på din DIET- påpekas det högt och ljudligt inför alla andra varje gång det dukas fram fikabröd och jag väljer att avstå. Och så sätter frågestunden igång. De frågar vad LCHF är, hur länge jag ätit det, är det inte farligt att äta så mycket fett?? Blir jag inte sötsugen?? Saaaaknar jag inte potatis?? Etc etc. Vilken uppoffring det måste vara, varför gör jag det egentligen? Själva skulle de minsann inte göra det för alla pengar i världen. Har jag gått ned i vikt?? Hur mycket i såfall?

 

Kan det vara kombinationen av det faktum att jag inte är överviktig +"går på en diet" som upprör så många? Som gör att de anser det vara deras fulla rätt att kommentera? Det jag undrar är, skulle de ha kommenterat lika mycket om jag haft några kilos övervikt? Jag har en känsla av att så inte är fallet...

 

Bottnar det i någon sorts avundsjuka kanske? Avundsjuka på min självkontroll? Jag har märkt att det i synnerhet är de som själva har en begynnande ölmage och inte kan motstå den där fikabiten som pepprar mig med kommentarer.

 

Sedan är frågan om man ens ska kalla det för en "diet" om man inte gör det för att gå ned i vikt. Ordet "diet" signalerar ju att man äter på ett visst sätt för att minska i vikt, vilket inte är anledningen till att jag äter LCHF. Jag har lagt om kosten främst för att slippa blodsockertoppar- och dalar och uppsvälld mage. För att slippa bli hungrig eller sötsugen var tredje till fjärde timme (vilket får till följd att jag stoppar i mig vilken skit som helst som finns tillgänglig). Ändå får inte jag samma mottagande som exempelvis en vegetarian får. (Nu när det äntligen blivit normaliserat. Jag kan tänka mig hur vegetarianer kände sig för tio-femtontalet år sedan då det inte var så vanligt. Att behöva motivera sin kosthållning varje dag blir väldigt påfrestande i längden. Ibland har jag nästan funderat på att skita i LCHF och äta som alla andra bara för att slippa alla kommentarer.)

 

 

Det må vara så att många kommenterar och frågar av ren nyfikenhet. Ofta uppfattar jag dock deras eviga påpekande som ett uttryck för något av nedan nämnda:

 

1. att mina matvanor skulle utgöra någon sorts dold uppmaning till dem att göra likadant. Som om jag, enbart genom att avstå från kolhydrater, predikar om ett leverne som alla borde följa och att jag fördömer dem som inte äter LCHF. Inget kunde vara mera falskt. Hör och häpna, men jag bryr mig faktiskt inte om vad andra proppar i sig. Underligt då att andra ständigt ska bry sig om vad jag äter...

 

2. som jag nämnde ovan; någon sorts illa dold avundsjuka. ”Varför kan inte jag också motstå sötsaker?” Ni vet, ska en äta socker ska alla. Ska en "vara dålig" ska alla. Inte helt olikt det grupptryck vi har vad gäller alkohol här i vårt avlånga land. Fullt möjlig förklaring till varför vissa känner ett behov av att påpeka eller få andra att trycka i sig en massa socker. 

 

3. de tycker synd om mig eftersom de tror att jag har ätstörningar. Att den egentliga orsaken till mina matvanor minsann är att jag vill gå ner i vikt. När jag svarar att jag inte gör det för att gå ned vikt får jag alltid känslan av att inte bli trodd. Som att de tänker "men stackars lilla flicka, du behöver inte gå ner i vikt. Ät riktig mat istället.”

 

eller

 

4. att alla som äter LCHF beter sig religiöst.


I den delen kan jag tillstå att det tycks finnas många LCHF-anhängare som helt okritiskt anammar allt positivt som skrivs om denna kosthållning, är helt onyanserade i sina åsikter och säger sig veta det ena med det tredje utan att underbygga sina åsikter med sakliga och relevanta argument. Många av dessa propagerar också väldigt starkt för LCHF inför andra (som kanske inte bett om att få påpekat för sig vilka dåliga matvanor de har). Och då får dessa personer föga förvånande en onyanserad reaktion tillbaka – dvs att LCHF:are beter sig på ett närmast religiöst, sektliknande sätt. Vad mig själv beträffar har jag dock aldrig påstått att jag sitter inne med svaren, att jag med säkerhet vet vad denna kost får för konsekvenser för min kropp på ett långsiktigt plan. Det enda jag säger är att det jag har läst och sållat bland (ty jag är en intellektuell människa med viss förmåga till kritiskt tänkande) i kombination med de resultat jag upplever får mig att vilja fortsätta. Jag mår bra av det och inga personliga erfarenheter, studier eller undersökningar har ännu övertygat mig om motsatsen - dvs att jag skulle må bättre av att äta mera kolhydrater/socker och mindre fett. Så jag kör på, försöker att inte pracka på andra mina matvanor och upplever mig vara relativt nyanserad i vår LCHF-skara. Jag vill snarare hävda att det är vissa kolhydratsivrare som beter sig närmast sektlikt. Ni som försöker pracka på mig kolhydrater trots att jag inte är intresserad av det längre. Kanske kommer det en dag när jag inte vill fortsätta äta på detta vis men poängen är; Varför bryr ni er? Jag saknar inte bröd särskilt mycket, inte heller potatis, ris och pasta (lösgodis är dock min akilleshäl) och jag tycker att fördelarna med att avstå dessa ting vida överväger nackdelarna. Så låt mig bara vara. Om jag är den som undviker att prata om mina matvanor för att slippa motivera dem för alla, hur kommer det sig då att jag är den som uppfattas som någon med en religiös övertygelse?? Jo, det har jag faktiskt fått höra, av någon i min nära omgivning till och med. Och det är väl överflödigt att säga att det inte var så kul att höra.


________________________________________________________________

 

 

Som en följd av ovanstående undviker jag numera att tala om för människor att jag äter LCHF. Just på grund av hur mycket känslor det tycks väcka. Men det hindrar inte det faktum att det alltid tycks finnas personer som är redo att "dra ut" mig och mina matvanor i rampljuset inför en större skara människor.

 

Jag säger som Sverker Olofsson; ”ska det va på det här viset? Ska det det? Va?”

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0