Jag hamnade på något vänster på en gammal blogg till en småbarnsmamma som avlidit i cancer. Klump i magen. Jag kunde inte sluta läsa. Ögonen for som torra skinn över dataskärmen när jag ”backtrackade” hennes inlägg från den dag hon fick diagnosen i november 2009 fram till den dag hon somnade in i april i år. Det var så oerhört sorgligt att läsa, så hemskt. Hur ofattbart tungt måste det inte kännas att få veta att man lider av en aggressiv cancer med väldigt dåliga odds att överleva – samtidigt som man är ”mitt i livet” med flera små barn, på väg att gifta sig med den man älskar, flytta in i ett hus man just köpt. Ja det är naturligtvis vidrigt oavsett var i livet man befinner sig, men ni förstår var jag menar.

Egoistiskt nog började jag tänka på vad jag själv har att vänta av den varan. Vilka svårigheter väntar just mig längre fram längs vägen? NÅGOT HEMSKT KOMMER JU ATT HÄNDA NÅGON GÅNG, mig eller mina anhöriga. Man kan ju inte leva ett helt liv helt utan olycka? Tack och lov har man ju inte en aning om vilka hemskheter som väntar runt hörnet. HU!

Sådan här har jag alltid varit. När jag var liten hade jag tvångstankar. Inga allvarliga sådana, jag tror att många barn har dem från och till, men till exempel kunde jag promenera hem från skolan och när en bil kom körandes bakifrån kände jag mig tvungen att raska på stegen till nästa lyktstolpe innan bilen körde förbi. Annars skulle mamma och pappa dö i en bilolycka och det skulle vara mitt fel. Eller så släckte och tände jag taklampan ett visst antal gånger innan läggdags, annars skulle något hemskt hända. Tvångstankar.

Eller så var det oro över döden. Från första dagen jag fick min hund när jag var nio år gammal och fram till dess att hon fick somna in fjorton år senare tänkte jag nästan dagligen panikartat på att hon när som helst kunde dö, bli påkörd av en bil eller ihjälbiten av en schäfer. När jag gosade in mitt nylle i hennes päls försökte jag memorera, bränna in i mitt sinne hur hon doftade, hur hon såg ut, hur hon lät. Jag filmade henne frenetiskt. För att minnas henne i detalj den dagen hon inte längre fanns.

Varje gång jag vinkar hejdå till mormor undrar jag om det är sista gången jag ser henne i livet. (Där är det i alla fall motiverat att tänka så, hon är trots allt 96 år gammal.)

När pappa ska köra hem från Kallax får jag för mig att han ska krocka med en älg och att jag ska få beskedet på vägen från Arlanda. Ibland kan jag till och med se framför mig hur jag kommer att skrika, gråta. Och när jag tänker dessa tankar så är min enda tröst att om jag tänker dem minskar risken för att det faktiskt ska inträffa. (Tvångstankar. Jag måste alltså tänka den hemska tanken, annars kommer den att inträffa istället.)

Tankar på döden och hemskheter finns alltid nära i mitt medvetande. Det gör att saker blir väldigt jobbiga ibland, men också att jag kan uppleva en enormt positiv känsla av hur fantastiskt bra jag har det. Ofta känner jag ren lycka rusa genom kroppen i en enskild stund. Jag ser och smakar på karamellerna som livet sträcker fram till en ibland.

Så kanske är de jobbiga tankarna inte enbart av ondo, om de i kontrast till de andra, goda tankarna utgör en förutsättning till dessa. Det gäller bara att inte låta tvångstankar och oro över döden ta över helt. Att inte förlamas när dessa tankar kommer och låta dem bli till en pistol mot tinningen. (Nu njuter du, annars kommer ödet att tala om för dig hur bra du hade det innan.)

Ingen därute som känner igen sig? Ni kanske tycker att jag är ett freak. Äh, den bjuder jag på! Alltid kul att låta någon få känna sig lite normal hehe.

Så. Det gäller att leva livet till fullo och ta tillvara på alla möjligheter. Inte vara rädd.

Man ångrar sällan saker man gjort. Man ångrar oftare saker man inte gjort...

Det finns så mycket vackert här i livet. Det gäller bara att se det.