Fina fina Ullis.

Jag hade en fantastisk tjej på middag igår. Fina, snälla, roliga, vackra och smarta Ullis! Vi har varit goda vänner sedan vi möttes på nollningen i Uppsala, men de senaste åren har vi inte umgåtts så mycket. Gudarna vet varför, men ibland blir det så. Senast jag såg henne var på min 30-årsfest. Nu hade hon fyllt 30 och jag ville bjuda henne på en bit mat och lite vin för att fira.

Sagt och gjort!

Vi hade en helt fantastisk kväll där vi pratade om allt mellan himmel och jord. När hon gick hem kände båda två att vi inte hunnit halvvägs igenom allt vi ville avhandla. Genom sms bokade vi därför genast upp en ny träff om några veckor. Kul!

Jag somnade med ett stort leende på läpparna igårkväll.
Goda vänner kan man aldrig ha för många av!


Mycket gammal bild från en maskeradgask i Uppsala där Ullis slickar mig i örat.
Det är vår relation i ett nötskal! (Eller?)



Hittade denna bild på två små muppar i de enorma Iguazúfallen, på gränsen mellan Brasilien/Argentina. Man fick verkligen vattentäta kameran där man promenerade runt bland ca 270 olika vattenfall spridda på ett tre kilometer stort område. Behöver jag tillägga att ljudet var öronbedövande?




Bilden har jag hämtat här.


Här hade vi just kommit hem från vår rundresa i Sydamerika, våren 2006.
Några månader i solen och man såg ut som en pepparkaka! Det var tider det.



En bild från en annan härlig maskerad med 80-talstema, hösten 2003.
(Syrran, visst prickade vi in stilen??)


Jag bjöd på ostfyllda köttrullader.
(Ta några lövbiffbitar, salta, peppra och smeta på lite färskost - rulla sedan ihop och fäst med snören. Bryn i smör, tillsätt en massa grädde, tomatpuré, salt och peppar och låt puttra 20 min. Klart! Supersmaskens.
)


Till det serverade jag en sallad bestående av lite av varje; paprika, gurka, rucola, äpple, ost i tärningar och körsbärstomater. En dressing till det och mer än så behöver man inte. Ris, pasta och potatis kändes helt överflödigt!


Men ett gott vin är ju aldrig helt fel...


När Ullis gått hem insåg jag till min stora förvåning att jag glömt servera efterrätten.
Är inte det ett tecken på att man blivit av med sitt sötsug så vet inte jag? :)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0