Jag glömde säga att filmen vi såg på bio i lördags var så mysig.

Midnatt i Paris (Woody Allens senaste)

Den var charmig och helt förtrollande! Tyvärr får den en att vilja lämna allt, bli författare och flytta till Paris med sin stora kärlek. (Ja Joakim, det är du;))

Handlingen i korthet för den som är intresserad;

Den turistande amerikanen Gil (Owen Wilson) är i Paris med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar. Av dem är det bara han som avväpnas av Paris charm. Vid tolvslaget går hans dröm i uppfyllelse och han förflyttas i tiden, tillbaka till det av honom dyrkade parisiska 1920-talet. Han ”råkar på” den ena mer sägenomspunna figuren än den andra; som Scott och Zelda Fitzgerald, Ernest Hemingway, Cole Porter, och Gertrude Stein.

Det var en film som mer än någonting annat slår fast att nostalgi är ett obotligt tillstånd...