Back to business.

Jisses, man har verkligen kommit ifrån detta med bloggande. Jag ber om ursäkt för den usla uppdateringen sedan vi kom hem. Det ska bli bättring.

Nu har vi landat i vardagen igen. Vi rivstartade i söndags med att storhandla, tvätta och laga en rejäl laddning matlådor. Klapp på axeln minst sagt! Innan det hann vi även med en brunch på Kungsholmen med Sofia och Erik samt lite eftermiddagshäng hemma hos Vida och Claes. Vi suktade efter socialt umgänge.

Hemma två kvällar på raken nu. Tillbaka i efter-jobbet-vanorna, dvs jag lagar middag eftersom jag kommer hem först, Joakim kommer hem och vi äter tillsammans och pratar lite om dagen som gått. Efter maten sätter Joakim på Franceska. Nej det är inte som ni tror, era snuskhumrar. Det är ju vår espressomaskin minns ni väl? *ler* Han tar disken medan jag slappar i soffan med en kopp te och en tidning. Sedan sätter vi oss och pratar en stund, myser i soffan. Kanske slår vi på en serie eller film som vi kollar på tillsammans eller var för sig, varvar ned innan läggdags. Mys!

Inget annat att tillägga är jag rädd. Jo, för er som inte finns med på resedagbokens mailinglista kan jag meddela att jag har skrivit ett inlägg där och lagt upp lite fler bilder! Hoppas länken fungerar, annars får ni hojta.

Tjing!


Tillbaka i Sverige.

 

Huvudet snurrar av alla intryck och känslor. Det känns minst sagt upp-och-nedvänt att plötsligt vara tillbaka i kylan och ordningen & redans land efter att ha spenderat tre veckor i ett u-land vid ekvatorn. Där var hett, dammigt och fattigt men på samma gång så makalöst vackert på sina ställen. Det var definitivt en resa helt olik alla andra jag gjort i mitt liv. På gott och ont...

 

Jag vill börja med att säga att vi är jättenöjda med resan. Verkligen. Den var helt makalös. Allt vad vi hoppats på och mer därtill. Inga missöden, sjukdomar eller matförgiftningar drabbade oss. Det flöt på finfint, såväl på safarituren som på Zanzibar. Folk var så vänliga, man möttes av stora vita leenden överallt och ett "jambo!" (hej). Safarin var grym (vi såg the big Five). Zanzibars stränder var precis så vita och mjöliga som de ser ut att vara i alla kataloger. Med det sagt, och jag kommer att berätta mer om vad vi har gjort i senare inlägg, så vill jag bara får ur mig några allmänna iakttagelser jag gjorde.

 

Det var extremt fattigt. Visst hade vi hajat att det skulle vara fattigt, det är ju ett u-land, men det var verkligen ingen lek. Det var uppenbart att människor kämpade för att överleva, framförallt på fastlandet. (På ön Zanzibar såg vi åtminstone barn leka och spela fotboll istället för att valla boskap, vilket var en klar "förbättring" bara det.)

 

Den extrema fattigdomen i kombination med hur det var att resa runt där som turist gav en bitter eftersmak. Vi reste runt "isolerade" från fattigdomen, hettan och dammet genom bilrutans fönster och staketen runt hotellen. Det var isoleringen från folket som var den delen av resan jag upplevde som negativ. Känslan är svår att beskriva. Jag har rest i väldigt fattiga länder förut - Laos, Peru, Bolivia - men detta var något helt annat. Det fanns en segregation mellan turisterna och lokalbefolkningen som jag inte upplevt någon annanstans. Det förekom knappt någon sammanblandning alls av dessa grupper såvitt jag kunde se. (Med "turister" avser jag inte de utlänningar som bor och arbetar där.)

 

När jag kollade upp olika resealternativ i våras insåg jag ganska snabbt att framförallt safarin skulle bli svår att ordna på egen hand, med alla parkavgifter och det faktum att man måste ha auktoriserad chaufför och guide etc. För första gången någonsin slog vi därför till på en s.k. "paketresa" (dock skräddarsydd för oss) via en resebyrå här i Stockholm. Men jag undrar över vilka möjligheter man egentligen hade haft att resa runt i övriga Tanzania på annat sätt?

 

På hela resan såg vi tre backpackers. Tre. De stod med näsan i en karta i en by mitt i ingenstans, precis som backpackers brukar göra. I övrigt var det i princip uteslutande par i vår ålder och uppåt, eller familjer med barn i övre tonåren, som reste runt med hyrd chaufför eller förbeställda transfers som tog dem/oss mellan de olika förbokade hotellen. Jag har aldrig upplevt maken till homogent resande förut. Jag såg ingen turist hoppa på någon av de lokala bussarna. Vi lade inte märke till ett enda hostel eller lokal restaurang där tanzanier och turister åt sida vid sida. Ville man inte bo på fint hotell så återstod... att bo hos en familj i ett fallfärdigt skjul? Det var antingen air condition +eget badrum eller en plåtbit till tak +hål i marken. Jag såg inga mellanting vad boenden och matställen beträffar. Nu var vi ju aldrig i Dar Es Salaam, kanske är det annorlunda där? Fullt med vandrarhem och backpackers? Någonting säger mig att så inte är fallet. Och det tycker jag är synd, eftersom det är så jag i vanliga fall föredrar att resa. Inte så att jag vill bo bland kackerlackor och i överfulla korridorsrum med stökiga människor i tjugo-årsåldern. Been there, done that. Men om jag skulle återvända skulle jag vilja ha möjligheten att åtminstone gå ut och äta på ett lokalt ställe (som man kunde göra i Asien och Sydamerika), vandra runt på gatorna och beblanda mig med folk, prata med människor som kommer från landet ifråga, kunna bestämma allteftersom vart man vill resa.

 

_______________________________

 

Det var på många sätt som att resa hundra år tillbaka i tiden. Oxar drog plogen över åkern. Kläder tvättades i ett vattendrag. Man skördade med lie och handhackor. Behöver jag tillägga att det kändes en smula bisarrt att åka runt i en stor, fin jeep på grusiga, dammiga vägar och se kvinnor bära tunga hinkar med vatten på huvudet precis utanför bilfönstret? SKA VI INTE ERBJUDA SKJUTS? var en fråga man ställde gång på gång, men det var bara att gilla läget. Det var inte så det fungerade...

 

Det var skönt att komma bort från byarna och ut på safarin. Det kanske låter konstigt att säga det men där fanns inga människor. Man slapp ha konstant ont i magen av att se all fattigdom. Massajerna är ju en historia för sig. De vill leva primitivt, i närkontakt med naturen och sin boskap. Massajerna finns i Ngorongororeservatet och vi besökte en massajby en av dagarna. Det berättar jag mer om senare.

 

Jag har inte vidrört en dator under hela vistelsen, knappt slagit på min telefon. (Det var bara några enstaka gånger för att smsa hem att vi levde.) Temat har verkligen varit ”bortkopplad och frånkopplad”, vilket har varit makalöst skönt. Jag läste i snitt en bok om dagen på Zanzibar. Som tur var hade folk lämnat tummade pocketar efter sig på de olika hotellen så vi kunde byta ut böckerna allteftersom. På safarin var man alldeles för trött om kvällarna för att läsa.

 

Eftersom jag tagit så många bilder tänkte jag ladda upp dem i portioner och i samband med det berätta mer om vad vi gjorde. Till dess får ni hålla tillgodo med en liten tjuvkik...

 


RSS 2.0