Vet ni.

Jag har tagit mig en lång funderare på det här med bloggen och kommit fram till att jag ska ta en paus på obestämd tid. Om inte annat så för att se om det engagemang jag kände till en början kan tänkas komma tillbaka. Den senare tiden har inspirationen inte direkt flödat, av någon anledning.

Märker jag att ämnena och uppslagen börjar hagla över mig och måste få en kanal för att ta sig ut så är det ju aldrig försent att ta upp bloggandet igen. Kanske skapar jag då en ny blogg med ett annat uttryck och ny inriktning, vem vet. Eller så känner jag redan efter ett par dagar att det känns tomt utan bloggen, och fortsätter att skriva här som om ingenting hade hänt? Det får framtiden utvisa. :)

Det har varit väldigt skoj att i över fyra år dokumentera livet, reflektera över saker som sker runtomkring en och få utlopp för tankar och känslor. För att allt detta inte ska gå förlorat har jag lagt in en beställning på bloggen i tryckt form. Det kan man göra här, för er andra bloggare med samma digitala ångest som jag. (Det man inte kan ta på finns inte?) Jag tänkte också att det kan vara fint att ha den som ett minne i bokhyllan, och ta fram och bläddra i om tjugo år när jag undrar vad sjutton jag hade för mig den där majdagen 2009...

Jag vill passa på och tacka er, min trogna skara på cirka åttio personer som varit på besök här inne dagligen och läst och kommenterat (om än mestadels läst;). Det har varit enormt kul att få så många positiva kommentarer av kända och okända därute. Det tackar jag verkligen för.

Så tills vi ses eller hörs igen; ha det så gott och kram på er allihopa!







Något kul.

Resebyrån vi anlitade för vår resa till Tanzania har publicerat vår reseberättelse från Zanzibar med några av våra bilder. Kika in här så får ni se! Känns kul att kunna bidra med något till deras verksamhet. De var verkligen hur hyggliga och proffsiga som helst.

I övrigt i mitt huvud?
1. Längtar till nästa helg när vi ska hyra bil och åka ut till torpet som vi ska hyra i ett halvår. Har jag glömt att säga det? Det ligger på cirka 50 minuters avstånd från stan (med SL-buss) och är såå fint. Vi planerar att åka ut på helgerna och lyssna på fågelkvitter uppblandat med lite P1, tidningsprassel och kaffekokaren som puttrar.






_________________________________________

2. Fantiserar om ett höstbröllop på Djurgårdsbrunn. Vi får välan se hur det blir med den saken i slutändan. Men fantisera får man i allafall.


Djurgårdsbrunnskanalen där jag springer varannan dag numera. Är det inte vackert i oktober?







Vintern är inte heller så pjåkig, förutsatt att man får lite snö… annars blir det nog lite väl grått.



NU ÄR HAN HÄR. Och litet om helgen som gick.

Vet ni vad, gott folk. Nu är det dags att ta fram alla trumpeter och banderoller ni har ty min fina vän Sara har fött ett välskapt litet barn! Välkommen till världen Harry!  *hipp hipp hurra, hurra, hurra!*

 

Den 4 mars blev hans födelsedag. Den 5 mars är min. Det är som bokat att ha kalas tillsammans framöver!

 

Jag kan inte för mitt liv begripa att Sara nu blivit mamma. Mamma. Det låter så vuxet. Det ÄR vuxet. Hon har förökat sig. Galet. Jag vet att det är det mest naturliga som finns att få barn, men ändå känns det så märkvärdigt. SÅ FANTASTISKT!! För nio månader sedan existerade han inte ens i den minsta form, nu finns ett barn av kött och blod i denna värld. Det är nästan så att man blir religiös.

 

Så stort stort GRATTIS till dig min fina vän. Jag längtar tills vi får hälsa på och snusa på det lilla livet…

Sara, Vida och jag i somras. Tänk, då visste vi inget om någon bulle i ugnen!

 

Annars då? Lite segt på bloggfronten, jag vet. Det är bara det att det inte händer nånting speciellt värt att rapportera om. Eller jo, helgen som gick var ju händelserik. Föräldrabesök med en massa god mat, rock & Roll-show med Brolle, hockey, fotomaraton (visade bilderna från Tanzania för mina och Joakims föräldrar) m.m.

Här kommer några bilder.

Pappa knådar älgsteken.

 

Och så renytterfilén.


Mamma fixar rödvinssås till.


Sista touchen.


Våra kära mödrar.


Joakims föräldrar.


...och så mina föräldrar.

(För första gången samlades alla fyra!)

 

En smak av Norrland.

 

 

***********************************************

 

På söndagseftermiddagen plingade det på dörren. Där stod Vida och Klas med varsin påse från Ica! De hade med sig ingredienser till en fisksoppa samt efterrätt. Deras födelsedagspresent till mig blev helt enkelt att bjussa på söndagsmiddag. Behöver jag säga att mitt leende satt som fastklistrat i ansiktet hela kvällen? Jag blev så sabla glad! Vilken överraskning. (Sara skulle egentligen också vara med men hon hade ju precis fött barn. Det kändes som en giltig ursäkt faktiskt.)

 

Det blev inte direkt sämre av att jag fick denna fina present också.

Ett foto av mig, Vida och Sara på Stockholms Nation för många år sedan. Ser vi inte unga och oförstörda ut! :)

 

 

 

Och igår firade jag och Jo min dag med att gå ut och trycka i oss en gudomlig trerättersmiddag på La Tentazione, vår favorit-italienare i stan. Mysig stämning, några glas vin till fantastiskt god mat och taxi hem. Som prickarna över ö:et på fÖdelsedag. Förutom middagen fick jag ett par supermysiga ulltofflor av honom i present.

 

Och slutligen, ikväll blir det Måndagmiddag för hela slanten. Hos Nysan, med hela pitegänget.

Jippie yey! Livet leker.

 

Present från Joakims föräldrar - espressokoppar matchandes de vi har. Dem tackar jag för!

 


Present från familjen Niklasson. En superfin skål/ask som passar perfekt in i vårt hushåll.

Den har redan gjort sig hemmastadd på hyllan.


Och på måndagen väntade denna fina teckning i brevlådan. Tack Gustav!


Go Gärdet!

Huvudet känns lite tungt denna morgon efter gårdagens vinande. Vi hade AW på jobbet med lekar, musik och mat. Det var så trevligt så! Jag har tur som har så många trevliga kollegor. Jag vet inte hur många gånger per dag vi faller ut i ett riktigt gapflabb på fikaraster och i korridoren. Sådant är viktigt, särskilt när man arbetar med det vi gör. Då behöver man lätta på trycket ibland, så att säga.

Betongkepsen lättade något efter en dubbel espresso och det faktum att det är fredag. Tjoho! Humöret lyftes ännu ett snäpp när jag öppnade tidningen och läste att Gärdet ska få Europas första HBT-seniorboende! Hösten 2013 ska de första homo-, bi- och transpersonerna flytta in på ett seniorboende på Gärdet här i Stockholm. Är det inte fantastiskt så säg?

(bild hämtad från Metro.se)

Såhär skriver man i Östermalmsnytt:

"Boendet kommer att drivas av Regnbågens kooperativa hyresgästförening.
- Många har frågat mig varför det behövs ett äldreboende för hbt-personer. Svaret är att man inte ska riskera att ”gå in i garderoben” om man skrivs in på ett boende som är till för gemene man, säger Christer Fällman, ordförande i Regnbågens kooperativa hyresrättsförening.
I förra veckan beslutade Micasa, Stockholm stads fastighetsbolag, att renovera seniorboendet Rio på Gärdet och upplåta ett flertal våningsplan till föreningen. Sammanlagt kommer det att finnas 38 lägenheter, men boendet erbjuder också gemensamma utrymmen.
- Det här är ett viktigt startskott för att fler äldre ska kunna leva sina liv som de önskar. Man ska kunna välja vilka man vill bo med och var man vill bo, även när man blir äldre, säger äldreborgarrådet Joakim Larsson (M)."



Premiär!

Nu har jag gjort det för första gången. Använt ordet "hen" i en mening i en konversation. En vän hade varit hos läkaren för ett återkommande besvär och jag frågade "jaha, och vad sa hen då?" Det gick hur bra som helst. Universum exploderade inte. Himlen föll inte ned på jorden. Min vän tittade bara på mig, log och svarade att "jo han sa att..." varpå jag också började kalla läkaren för "han"/"honom".

Detta könsneutrala lilla ord har väckt mycket känslor. "Det är ägnat att utplåna könen!" verkar många tro. Vilket inte kunde vara mer fel. Hen ska ju användas främst när man inte känner till könet på personen man talar om, som i ovan nämnda exempel (istället för att utgå från och befästa normen att läkaren är en man). Eller kanske i en situation när personen själv inte vill avslöja sitt kön.


Hur kan man vara emot att berika språket ytterligare? Det förstår inte jag. Vi ska ju inte radera orden "hon" och "han". Vi ska bara lägga till ett ord för situationer när "hon" eller "han" inte passar in. Ordet "snippa" är ju ett bra exempel på ett ord som skapades eftersom det fanns en lucka i språket. Till en början kändes det kanske märkligt att säga det, men nu fem år senare är det etablerat.

........

Lady Dahmer - min genusguru nummer ett - skrev så klokt i sin blogg att:

"ska vi snacka om att förvirra barn så kan vi diskutera begrepp som brandman, polisman, affärsman, sjöman och liknande. Inte konstigt att de alltid utgår från att det är en han, inte bara pga rådande normer och hur de porträtteras i det offentliga utan även benämningen. Brandman. MAN.

Tänk om vi bytte namn på yrkena och sa brandkvinna istället? Vilken grej! Oavsett kön. Ungefär som sjuksköterska.

För grejen är ju att mannen är norm. Alltså, vi uppfattar man som neutralt. Man. Mannen. Han är neutral och kvinnan är undantaget. Han är normen och kvinnan skiljer sig. Han är människa och kvinnan är kvinna. Man är människa och kvinnan är en människa med tuttar och snippa."


Kan vi inte försöka bli av med könsnormerna en gång för alla och bara låta folk få vara sig själva?

 

Om det är något jag tycker är viktigt så är det att belysa könsnormerna så ofta och mycket det bara går. Det är nämligen det första steget i processen att bli av med dem. Och varför ska vi bli av med dem? Tja, om vi vill ha ett samhälle med betydligt färre hatbrott, mobbing och självmord kan det ju vara en bra början.

 

Genus- och jämställdhetsarbete handlar inte om att radera olikheter mellan människor, som så många verkar tro. Folk av den gamla skolan förfasas och tror att målsättningen är att alla ska bli lika. "Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar!" - skanderar de i parti och minut, utan att sätta sig in i vad det egentligen handlar om. Målsättningen med genustänk är inte att killar ska förbjudas att leka med bilar och flickor att ha rosa kläder. Det handlar om att ge alla individer, oavsett kön, de bästa möjligheterna att få vara sig själva utan att begränsas av normer och föreställningar om hur killar respektive tjejer ska bete sig. Om sedan en pojke vill leka med bilar är det helt ok, men det ska vara av fri vilja och inte för att någon vuxen rynkar på näsan när han tar upp en barbiedocka. För att förenkla det hela. (Sedan har vi det faktum att så många verkar tro att vuxna och andra barn inte skickar ut några signaler för vad som är ett godtagbart beteende, men det är en helt annan historia...)

 

Kan vi inte alla enas om att det är något bra? Något att sträva efter?

 

---------------------------

Det kanske är lätt för mig att sitta och säga nu när jag inte har några barn, men min spontana tanke när jag såg dessa bilder från ett dagis i en förort till Stockholm var att jag inte skulle vilja att mina framtida barn gick på det dagiset.

 

Jag har nämligen en stark känsla av att barnen, beroende på vilket kön de skulle tillhöra, ganska snabbt skulle hamna i en av två trånga fåror för hur man ska bete sig.

 

Fåra 1:

 

Eller fåra 2:

[Bilderna tagna från Lady Dahmers blogg (som för övrigt är helt lysande) och från SVT play - där filmen visades i barnprogrammet "En stund med Leonardo" för några veckor sedan.]

 

________________________________

 

Sedan finns det så otroligt många forum inom vilka könsnormerna tål att belysas. Idag satt jag och funderade på det här med reklam. Om man utgår från ett genusperspektiv när man tittar på reklambilder blir det plötsligt så tydligt (och sorgligt) hur lång väg vi har att gå innan vi blir av med alla osynliga regler för hur män och kvinnor ska se ut och bete sig för att passa in i de respektive mallarna.


Jag såg till exempel bilden nedan och ställde mig frågan hur i hela fillifjonkan det kommer sig att tjejer i reklamer ska se så kåta ut, alldeles oavsett vilken produkt de ska sälja?

 

- "Tyget på den här blusen är så.... sköööönt."

 

-"Här går jag med min nyinköpta väska och förutom att jag är jättenöjd med den är jag så himla, himla kåt."

 

.........................................

 

Det vet vi ju sedan innan att normen för en kille är att se så hård och macho ut som möjligt.

 



Blir det inte bara väldigt löjligt när man tänker på det?

 



Kvinnan ska vara mjuk och sensuell - mannen hård och tuff.

 

_________________


Även om grabbarna på denna bild är något "metrosexualiserade*" i jämförelse med exempelvis de klassiska Dressmännen (se bild längre ned) så finns det fortfarande ett drag av machoattityd i deras utstrålning. Titta bara på Tuffe Tuffson där till vänster.


[*Metrosexualitet, subkultur eller livsstil bland heterosexuella män, där man intresserar sig för estetik och månar om sitt utseende och livsstil. Källa: wikipedia]

Dressmännen - mansidealets främsta reklampelare? En bild säger mer än tusen ord. För att vara en riktigt ”manlig” man ska du:

- ha en stor bringa och breda axlar

- vara lång och reslig

- ha välmarkerade käkben

- helst vara lite småskäggig och

- utstråla framgång och karriär men på samma gång ha en avslappnad och mjuk attityd ackompanjerad av en god självkänsla.

 

Har jag missat något?

 

Prickar du in dessa attribut är du mer eller mindre hemma som man. Om inte, så kan du få det tufft. (Och då har vi ändå bara avhandlat mansidealet vad gäller utseende. När vi kommer till hur män bör bete sig så finns det tusen andra saker du måste tänka på om du vill passa in i mansnormen.)



 


Har jag berättat...?

... att jag och J ska åka på safari i januari?

 

Den 5 januari planerar vi att sticka iväg till Tanzania och Zanzibar i 3 veckor. När vi bokade resan för några månader sedan kändes allt så teoretiskt och overkligt. Det var egentligen inte förrän nu i veckan när biljetterna kom som det började kännas på riktigt när jag såg att vi har sittplatser ”26J och 26K” på planet – och att ”inköpslistan” bestod i bl.a. kikare, hatt med brätten (pensionärsvarning, jag vet), pannlampa och myggmedel. Wow, vi ska verkligen åka. Det pirrade till rejält i magtrakten!

 

Såhär är upplägget av vår resa:

 

Först åker vi till Kilimanjaro. Berget ska inte bestigas utan mer... betraktas på avstånd :) Och fotograferas, det kan jag lova.

 



 

Vi kör därefter en 5-dagars/6-nätters safari inklusive:

  • Lake Manyara National Park
  • Serengeti National Park
  • En tur ned i Ngorongoro-kratern


Lake Manyara National Park.


Lake Manyara National Park.

 

Lodge-boende i Lake Manyara National Park.

 

Serengeti Sopa Lodge.

 

Något man kan få syn på i Serengeti National Park.

 

Solnedgång i Serengeti National Park….

 

Serengeti National Park.

 

Dessa ska man visst INTE klappa.

 

Ngorongoro-kratern.

 

Ngorongoro-kratern.

 


Ngorongoro Sopa Lodge.

 

 

Efter safarin bär det av med flyg till ön Zanzibar (som också hör till Tanzania). Där ska vi vara i nästan två och en halv vecka och bo på tre olika ställen:

  • Först spenderar vi 2 nätter i Stone Town – en swahilisk handelsstad i sten som finns med på UNESCOS världsarvslista.
  • Sedan vistas vi 6 nätter i Nungwi village, på Zanzibars nordspets. Hotellet vi ska bo på ligger precis vid havet, det är beach bungalows med balkong mot havet och halvpension så att man kan gå ut och äta på de olika hotellrestaurangerna som finns där.
  • Avslutningsvis åker vi ned på öns östra kust där de bästa stränderna i Zanzibar visst ska finnas. Där ska vi bo på ett all inclusive-hotell i 8 nätter… och bara re-lalalaxa.

 

Stone Town visar på kulturella influenser under mer än ett årtusende från det afrikanska, men även från det indiska, europeiska, men främst det arabiska kulturarvet. De flesta byggnader är från mitten av 1800-talet. (Källa: wikipedia)

 

Stone Town.

 

Stone Town.

 

 

Langilangi Beach Bungalows, Nungwi Village.

 

Hotellets veranda. Not bad, eh?

 

Balkongen.

 

Och så poolen dårå.

............

 

Här är all inclusive-hotellet vi ska på bo på i slutet:

Detta är min bakgrundsbild på jobbdatorn. Som en ljus i tunneln såhär i midvintertid.

 

På hotellet finns möjligheter till massage (det blir nog minst en om dagen), snorkla, åka på djuphavsfiske eller solnedgångskryssningar med s.k. dhow-båtar, (se bild längre ned) och man kan paddla kajaker med genomskinklig botten…

 



Hotellets pool…

 

Hotellets baksida. (Eller som pappa skulle säga, framsida? :))

 

Hotellets framsida. (Eller som pappa skulle säga, baksida? :))

 

De traditionella dhow-båtarna är tydligen väldigt vanliga längs med Indiska oceanens kuster (har jag googlat fram). Det är dessa man kan åka ut på solnedgångskryssningar med… Njuta av ett glas kylt vin samtidigt som man ljudlöst seglar på vattnet i solnedgången. Yeah baby!

 

Där kommer jag och J att sippa på varsin drink om en och en halv månad…

 

 

Äh detta kommer att bli helt GALET hörni!!!!!!!!

*skriker av lycka inombords*

 

Det enda jag kan tänka på nu är att ingen av oss ska halka och bryta benet, eller få vinterkräksjukan precis innan avfärd. Usch jag föreställer mig bara allt som skulle kunna hindra oss från att åka och vågar inte riktigt glädja mig åt resan. Håll tummarna för att vi får vara friska och krya så att vi kommer iväg!

 

 

 

 

 


Namnsdag.

Idag är det min namnsdag!

 

Jag vet inte varför jag är så barnsligt förtjust i att fylla år och ha namnsdag. Det är väl egoisten i mig som får fritt spelrum antar jag. Jag har hört talas om folk som gör sitt bästa för att dölja det faktum att de fyller år. Sådant förstår jag mig inte alls på. Om det inte vore för sociala koder om vad som anses psykiskt friskt så skulle jag fästa en heliumballong med texten ”It’s my birthday!” i ett snöre till huvudet varje gång jag fyllde år...

 

Nu kom jag bort från namnsdagen. Det jag skulle tillägga var att det självklart var pappa som var först att gratulera i raden av… totalt två personer. Varav en kollega på jobbet. Jaja, namnsdagar är väl inte lika viktiga för alla! :)

 

Pappa, namnsdagsgurun.

 

 

 


Dagens i-landsproblem.

Ni som känner mig vet att jag ogillar att vara beroende av saker. Socker, koffein, nässpray, alkohol eller vad det än må vara. Jag vill styras av min egen vilja och inte av beroenden. Jag kör därför mina egna små avvänjningar till höger och vänster. Exempelvis vande jag mig av med kaffe där vid nyår eftersom jag vill dricka kaffe när jag HAR LUST att dricka kaffe, för att det smakar gott, inte för att bli kvitt en molande huvudvärk. (Såsom många på jobbet gör. De tvingas dricka rena rävgiftet, I'm telling ya…)

 

 

Nu har turen kommit till lipsyl.

 

Jag vaknade nämligen upp en vacker dag och insåg att jag skapat ett beroende av försvarets hudsalva. De senaste två-tre månaderna har jag i tid och otid kladdat denna förrädiska lilla salva på läpparna – bara för att det är så mysigt – vilket fått till följd att jag nu är beroende. Det kan inte gå mer än två-tre timmar utan att läpparna börjar kännas torra och fnasiga och jag bara MÅSTE smörja in dem. Så var det inte i somras. Hur gick det till?

 

Jag och min vän tillika kollega Milla, som har samma problem, bestämde oss därför för att ta tjuren vid hornen och bli av med våra beroenden. Den briljanta planen var att trappa ned ena dagen (tre insmörjningar totalt) för att sedan gå kalla kalkonen nästa. Som var i förrgår. För min del slutade det hela i en smärre katastrof. Jag tvingades kapitulera på kvällen med en rejäl insmörjning – aj aj aj vad torrt det kändes - och igår var det värre än nånsin förr. Jag fick smeta och smörja hela sabla dagen! Nu är de såriga och nariga och säger "Tack så mycket Einstein!" till mig när jag tittar mig i spegeln.

 

 

Så vad gör vi? Finns det någon rehab man kan köra? Vaselinprogrammet?

 

Vi har bestämt oss för att köra en ny avvänjningsrunda om ett tag, när läpparna läkt. Och i ett lite långsammare avvänjningstempo nästa gång, för att undvika lika förödande konsekvenser och ett maniskt slickande om läpparna. Folk glor ju på en och undrar vad man håller på med. Sicket ociviliserat beteende.

 

Såja, såja, jag sa ju att det var dagens i-landsproblem. (Se rubriken.) Men jag vet att jag och Milla inte är ensamma om detta ty det finns en lååång tråd om det på Flashback ;)





Men hörni, nu är det ju helg. Gött mos! Jag är ensam hemma ikväll. Kom just hem efter ett hårt träningspass+bastu med Milla. På spisen stod middagen som J var snäll nog att laga innan han drog iväg på grabbkväll. Imorgon blir det namnceremoni i Norrtälje och på söndag ska vi träffa våra norska vänner som är i stan över helgen.


Vad har ni för planer?

 

 


Tankar om döden. Och livet.

Jag hamnade på något vänster på en gammal blogg till en småbarnsmamma som avlidit i cancer. Klump i magen. Jag kunde inte sluta läsa. Ögonen for som torra skinn över dataskärmen när jag ”backtrackade” hennes inlägg från den dag hon fick diagnosen i november 2009 fram till den dag hon somnade in i april i år. Det var så oerhört sorgligt att läsa, så hemskt. Hur ofattbart tungt måste det inte kännas att få veta att man lider av en aggressiv cancer med väldigt dåliga odds att överleva – samtidigt som man är ”mitt i livet” med flera små barn, på väg att gifta sig med den man älskar, flytta in i ett hus man just köpt. Ja det är naturligtvis vidrigt oavsett var i livet man befinner sig, men ni förstår var jag menar.

 

Egoistiskt nog började jag tänka på vad jag själv har att vänta av den varan. Vilka svårigheter väntar just mig längre fram längs vägen? NÅGOT HEMSKT KOMMER JU ATT HÄNDA NÅGON GÅNG, mig eller mina anhöriga. Man kan ju inte leva ett helt liv helt utan olycka? Tack och lov har man ju inte en aning om vilka hemskheter som väntar runt hörnet. HU!

 

Sådan här har jag alltid varit. När jag var liten hade jag tvångstankar. Inga allvarliga sådana, jag tror att många barn har dem från och till, men till exempel kunde jag promenera hem från skolan och när en bil kom körandes bakifrån kände jag mig tvungen att raska på stegen till nästa lyktstolpe innan bilen körde förbi. Annars skulle mamma och pappa dö i en bilolycka och det skulle vara mitt fel. Eller så släckte och tände jag taklampan ett visst antal gånger innan läggdags, annars skulle något hemskt hända. Tvångstankar.

 

Eller så var det oro över döden. Från första dagen jag fick min hund när jag var nio år gammal och fram till dess att hon fick somna in fjorton år senare tänkte jag nästan dagligen panikartat på att hon när som helst kunde dö, bli påkörd av en bil eller ihjälbiten av en schäfer. När jag gosade in mitt nylle i hennes päls försökte jag memorera, bränna in i mitt sinne hur hon doftade, hur hon såg ut, hur hon lät. Jag filmade henne frenetiskt. För att minnas henne i detalj den dagen hon inte längre fanns.

Varje gång jag vinkar hejdå till mormor undrar jag om det är sista gången jag ser henne i livet. (Där är det i alla fall motiverat att tänka så, hon är trots allt 96 år gammal.)

 

När pappa ska köra hem från Kallax får jag för mig att han ska krocka med en älg och att jag ska få beskedet på vägen från Arlanda. Ibland kan jag till och med se framför mig hur jag kommer att skrika, gråta. Och när jag tänker dessa tankar så är min enda tröst att om jag tänker dem minskar risken för att det faktiskt ska inträffa. (Tvångstankar. Jag måste alltså tänka den hemska tanken, annars kommer den att inträffa istället.)

 

Tankar på döden och hemskheter finns alltid nära i mitt medvetande. Det gör att saker blir väldigt jobbiga ibland, men också att jag kan uppleva en enormt positiv känsla av hur fantastiskt bra jag har det. Ofta känner jag ren lycka rusa genom kroppen i en enskild stund. Jag ser och smakar på karamellerna som livet sträcker fram till en ibland.

 

 

Så kanske är de jobbiga tankarna inte enbart av ondo, om de i kontrast till de andra, goda tankarna utgör en förutsättning till dessa. Det gäller bara att inte låta tvångstankar och oro över döden ta över helt. Att inte förlamas när dessa tankar kommer och låta dem bli till en pistol mot tinningen. (Nu njuter du, annars kommer ödet att tala om för dig hur bra du hade det innan.)

 

Ingen därute som känner igen sig? Ni kanske tycker att jag är ett freak. Äh, den bjuder jag på! Alltid kul att låta någon få känna sig lite normal hehe.

 

Så. Det gäller att leva livet till fullo och ta tillvara på alla möjligheter. Inte vara rädd.


Man ångrar sällan saker man gjort. Man ångrar oftare saker man inte gjort...

 

 

 

Det finns så mycket vackert här i livet. Det gäller bara att se det.

 


Bio-onsdag.

Kom just hem efter ett biobesök med Vida, hennes syster Aida, deras mamma och Aidas pojkvän. Vi såg filmen "Nader och Simin - en separation", ett iranskt familjedrama.




I centrum för handlingen står paret. Kvinnan som vill ta ut skilsmässa och flytta utomlands och mannen som vill stanna kvar och ta hand om sin alzeimerssjuke far. Till det kommer deras tonårsdotter som slits mellan dem, och kvinnan som mannen anlitar som hemhjälp utan att kvinnans make känner till det. Det ställer till det en del trubbel, kan man säga.



DN, som gav filmen en femma i betyg i september, skriver bl.a.:

"Sekulär och välbeställd medelklass ställs mot religiös och fattig arbetarklass men rör sig långt bortom kategorierna ont och gott. Här handlar det om en grupp människor inför komplicerade moraliska – och givetvis könsbestämda – överväganden.

(---)

För den som minns Kim Longinottos suveräna dokumentärfilm ”Divorce – Iranian style” (1998, finns på Youtube) känner man igen hur lagstiftningen och procedurerna tvingar fram om inte rena lögner så åtminstone frisering av sanningen när det kommer till vårdnadstvist, kvinnors ställning – men också mäns – och ekonomisk ersättning vid brott och skilsmässor."




Mitt betyg?
Ja, från att ha varit lite skeptisk de första fem minuterna blev jag mer och mer fast i handlingen ju längre tiden gick. Den utvecklade sig till att bli en av de mest gripande filmer jag sett på länge.
Fantastiskt skådespeleri ska tilläggas.

Gå och se, om ni har möjlighet!





Vilken sorts älg? He jär barå' välj!

Nu såhär i älgjakttider kan det ju vara bra att känna till vilka olika sorters älgar som springer runt därute i skogarna. Här kommer de:

Illamående älg = kvälg
Sötsugen älg = karamälg
Törstande älg = svälg
Andfådd älg = bälg
Ledig älg = hälg
Bärande älg = portfälg
Botanisk älg = sälg
Tveksam älg = välg
Rund älg = fälg
Sömnig älg = revälg
Knivig älg = tälg
Odygdig älg = kanälg
Dygdig älg = snälg
Full älg = butälg



Förlåt älskling.

Kära vänner, jag måste bara få berätta om en rolig episod som utspelade sig hemma hos oss inatt.

Jag vaknade nämligen mitt i natten av att Joakim satt upp i sängen, upprörd och arg som få. På mig. Och han närmast ropade åt mig "vad f-n är det DU PRATAR OM???"

Tydligen, fick jag veta nu på morgonen, hade jag väckt honom fem minuter tidigare genom att peta honom i sidan. Sedan hade jag satt igång att babbla om allt mellan himmel och jord som en vanvettig och han hade inte fått någon rätsida på vad jag ville. Det handlade bland annat om barn i trafiken och potatisfrossa (kan det ha något med LCHF att göra undrar man ju då?). Han hade inte lyckats tyst på mig, hur mycket han än försökte. Stackarn. Dessutom fanns det naturligtvis ingen logik i det jag försökte framföra och han tyckte att det var obehagligt att inte kunna få mig att vakna till sans. Till slut lyckades han dock på något sätt sticka hål på min sömnbubbla och ja, det var ju då jag vaknade och kunde för mitt liv inte förstå varför han väckte mig. Det var väl fräckt, tyckte jag, vände mig och somnade om. Mycket lustigt, såhär i efterhand. Men imorse hörde jag honom muttra något om att han inte kunnat somna om på ett bra tag efter det och fått sammanlagt fyra timmars sömn. Han var lagom glad på mig, kan tilläggas...

Förlåt älskling!

__________________________

Nå, idag är det fredag och det är väl härligt. Då är det ju snart HELG!

Vad ska ni hitta på?

Jag och Joakim ska iväg och bowla med VC (Vida och Claes) ikväll, och imorgon ska jag träffa Sofia och Karin för att gå på en konstutställning, men vad vi ska hitta på resten av helgen får fantasin bestämma.

Trevlig fredag allihopa!






Hur tur får man ha egentligen?

Ni vet att Jane Eyre går på bio nu va? I denna version spelas huvudrollen av Mia Wasikowska, känd från (bl.a.) "In treatment", "Alice i underlandet" och "The kids are alright".


Måste se!

Jag har alltid velat läsa boken, men det har inte blivit av. Igår när jag gick Götgatan ned, på väg för att möta min förlovade hos guldsmeden (nå, hur 1800-tal lät inte det?) smet jag därför in på Myrorna enbart för att se om de hade den. Och här kommer jag till det fantastiska. Den stod där på bokhyllan och väntade på mig, i all sin prakt!
Hur tur får man ha?



Bara 30 kr fick jag ge för den också, så det var ju som hittat.

Nu ska här krypas upp i soffan med en filt och sträckläsas.

Eller ska jag se filmen först?

Trailern ser ni här...



Här är ditt liv (på Gärdet)

Ramlade på lite intressant information i en Mäklarannons. Alltid lika kul att se hur förutsägbart liv man lever.


Utmärkande livsstil i ditt bostadsområde (Gärdet)

  • 33% är 25-35 år (check)
  • 58% är ogifta (check... men inte så länge till?? :))
  • 26% bor i 66-90 kvm (check)
  • 56% är byggt före 1931 (check)
  • Intressen: Segla (nej); Utrikespolitik (absolut, det är ju lite en del av mitt jobb...); Andra länders kultur (varför inte, gärna på plats)
  • Läsvanor: Morgontidningar (hell yeah!); Kulturtidningar (nja); Skönhet och mode (försöker jag undvika)
  • 99% bor i flerbostadshus (check)
  • 55% har eftergymnasiala studier (check)
  • TV-tittande: Samhällsreportage; Debattprogram; Utländska dramaserier (<-- spot on på allihopa!!!)
  • Vanligaste namn: Sofia; Alexander (Nope. Sophia ska nog stavas med ph. Området är ju trots allt en del av Östermaaaalm.
  • Konsumtion: Restaurangbesök (mmm…I plead guilty your honor); Klockor (say what? Hur ofta köper man klockor? Vilken sorts klockor avses? Väggklockor? Armbandsur? Golvur? Vad lägger folk pengar på egentligen. Dårar) och Accessoarer; Vin (jo, det slinker väl ned någon droppe då och då)


 

Nå. Förutsägbart eller inte, jag tittar ut genom fönstret och ser ännu en strålande lördagsmorgon här på Gärdet. Det blir ingen förlovning denna gång. Däremot ser jag framemot en långpromenad på Kungsholmen med Sara och Vida.


Vad ska ni hitta på idag då?

 

 

 


Fler bilder från förlovningstaden...

Tack för alla gratulationer! Det känns verkligen fantastiskt roligt att vara förlovad måste jag säga *ler*

Här kommer fler bilder från vår dag i Uppsala... jag riktigt göttar mig i detta nu :)


Norrlands Nation igen. Ståtlig byggnad, inte sant?


Trädet där det hände. :)


...samma träd för fyra och ett halvt år sedan.


Den fina domkyrkan.


Slottet.


Siktet inställt?


Botaniska.


Jontes stuga - Juristföreningens tillhåll.


Universitetsbyggnaden.






Valvet.


Juristbibblan.


Däcket vid ån.







Platsen för många basgruppsmöten...


Här hade vi vår första dejt! Jag minns att jag tyckte J pratade väldigt mycket... Men han var bara nervös, har han berättat i efterhand. Det var väl sött.





På den andra dejten köpte vi kaffe här och strosade runt. Då pratade han inte riktigt lika mycket.  :)





Sagan om ringen.

Det var en gång...

Det hela började egentligen redan i fredags kväll. J frågade mig om jag hade några speciella planer för lördagen. När jag svarade nej sade han "bra, vi kan väl avvakta med att göra några planer så får vi se vad vi hittar på? Kanske kan vi åka till Uppsala över dan, bara gå runt där, ta en fika och vara lite nostalgiska?" Jag tyckte det lät som en jättebra idé. Nostalgi är jag ju ett stort fan av. Jag har dessutom två goda vänner som bor där och som fått barn nyligen, dem skulle jag ju vilja hälsa på!

Sagt och gjort, vid lunchtid igår satt vi på tåget till Uppsala. Det var strålande väder ute. Krispig höstluft mot en klarblå himmel. Vilken dag!

När tåget rullade in mot Uppsala sade J "jag vet vart vi ska gå först. Följ mig."

Han tog min hand och vi strosade mot ån. Över det grumliga vattnet, förbi VG nation (oj så många ölkvällar vi haft där nere i källaren), mot Norrlands Nation med Orvars krog och Majs café... Minnena sköljde över mig. Där under träden ställde jag alltid min cykel när jag gick på bio... (och när man kom tillbaka var sadeln full med bajs från kajorna som tagit sin dagliga flygtur in till stan för att skita).



Det är helt otroligt hur sju år i en stad kan resultera i så mycket minnen. Varenda sten och varenda gathörn tycktes väcka gamla historier till liv. Ja, uppenbarligen kunde till och med ett träd föra med sig en tanke från förr. Det var som en orgie av nostalgi, vart man än tittade.

"Där lämnade jag alltid in cykeln på lagning. Där gick jag och J på vår första date. Åh, där hade de bra kaffe! Och titta, den butiken har bytt namn. Och jag minns den gången jag sprang nedför den backen med uppsatsen i högsta hugg, bara några minuter innan tiden för inlämning..."

Det var en tid när man inte satt hemma och ugglade många minuter i veckan utan cyklade runt som en liten dåre på fester, åkte hem till vänner och kollade på film (man bodde så nära varandra!), fikade på stan, pluggade på JB (Juridiska bibblan), sålde mackor/drinkar/öl på Jontes (Juridiska Föreningens stuga på Övre Slottsgatan).... En tid full av aktiviteter helt enkelt! Därav alla ljuvliga minnen. Det är en tid som jag är helt obeskrivligt glad över.


Norrlands Nation.
Här har man köat till otaliga gasquer, värmt sin matlåda på lunchen, varit på 25-årsfester och diverse klubbar, hämtat ut kårleg och gud vet vad. VILKA MINNEN!!!

...............

Joakim tog med mig vidare längs Drottninggatan upp mot Carolina Rediviva som tornar upp sig på toppen av backen. Till vänster hade vi plötsligt slottsbacken.

-"Var det inte där vi åkte stjärtlapp på Alla Hjärtans Dag en gång?" sade J och pekade upp mot en slänt i slottsbacken.

- "Jo, och där är trädet där vi tog ett kort på mig i min röda toppeluva och med stjärtlappen i handen, med domkyrkan i bakgrunden...."

Han tog med mig dit, och väl där skedde det obeskrivliga. Killen gick han ned på knä och friade! Jag var helt säker på att jag drömde. Jag tror jag sade det också, "drömmer jag??" Det kom verkligen helt oväntat. Och det var det finaste, mest känslosamma ögonblicket jag varit med om. Jag grät och svarade ja ;)

...sedan satt vi där i gräset under trädet och försökte fatta vad som hänt. Insupa ögonblicket. Det var fantastiskt.





Joakims kommentar lite senare, när ringen väl satt på mitt finger, löd:

-"Det borde vara straffbart för en kvinna att inte äga en enda ring. Förstår du hur mycket huvudbry det vållade mig?"
*skratt*




Vi siktar på nästa höst...





Familjedag.

Idag är det söndag. Planen är att träffa J's mamma, hans syster och hennes lilla Ester för en promenad och kanske lunch på Rosendals trädgård ute på Djurgårn. Det ska bli trevligt!


Bilder på Ester från i somras när vi var hos J's föräldrar i Skåne.
Är hon inte fantastiskt söt så säg?



Bus med morfar David.


Fina.

_____________________________________________



Apropå familj så visade J en fantastiskt rolig sida igår - www.awkwardfamilyphotos.com - för mig och kusin Frida som var på besök i stan. Hon tittade förbi på lite kaffe och finn krisp (det vore synd att påstå att man har en massa godsaker att bjuda på som LCHF:are...) och vi höll på att gå av på mitten av skratt när vissa bilder dök upp på skärmen.

Här kommer ett axplock.
























Och hur tänkte ni nu?


Vi vet ju alla hur svårt det är att få en bild där alla ler.



Family Tree.

..........


Sist men inte minst dedikerar jag denna bild till min syster.
Här är en riktig hockeymamma!
*skrattar*





Såhär inför helgen...



Make love, not war.





Självhjälpsångest.

Jag har alltid varit intresserad av psykologi. När jag idag besökte adlibris hemsida för att beställa hem lite böcker inför hösten halkade jag därför in på genren ”populärpsykologi”.

 

Åh hej bara, vilken imponerande samling självhjälpsböcker jag ramlade på!

 

Det är helt uppenbart att man kan "få hjälp" med allt. Inga problem är för små för att ta tag i. Det generella budskapet tycks vara att vi nu ska bli perfekta människor utan dålig självkänsla, utan kontrollbehov, som lever i nuet och vågar leva de liv vi vill leva. (Eller snarare; ”problem du inte visste att du hade innan du såg titeln på denna bok”.) Man kan ju få ångest av mindre.

 

Låt mig presentera en bråkdel av utbudet:

 

Let go! : bli fri från ditt kontrollbehov

Finn din energikod - få ett rikt, lyckligt och självläkande liv

Din personliga energi : om vägen till balanserad kraft

Hänsyn : om konsten att ge och ta plats i tillvaron

Kärlek och Rädsla - Våga skapa det liv du innerst inne vill ha

ST-modellen : uppnå en stabil självkänsla och harmoni

Magkänslans anatomi : om hur vi bör tänka och när vi gör bäst i att låta bli

Lycka nu : en praktisk guide i mindfulness

Full koll! : konsten att bli mer effektiv och kreativ i vardagen

Hejdå, ekorrhjulet! : människor som går mot strömmen

 

Visst blir man trött bara man läser titlarna? Insåg också att om det finns en marknad för alla dessa böcker så måste det innebära att vi (läs; människor i västvärlden) mår mycket, mycket dåligt. Vilken deprimerande tanke. Men om jag letar vidare på adlibris hittar jag säkert en bok som hjälper mig att bli av med dessa tankar också.

 

Det slutade i alla fall med att jag klickade hem tre böcker:

  • Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” - och ja, jag vet att jag är sist i Sverige med att läsa den, men bättre sent än aldrig, eh? :)

  • Äldst, yngst eller mittemellan” - en bok om ens plats i syskonskaran och hur den påverkar en. Jag läste den för några år sedan och refererar fortfarande till den i diskussioner med vänner. Måste läsas igen!

 

 

och slutligen

  • En dag”, en skönlitterär bok som jag sett i pockethyllan på ICA flera gånger och velat läsa, men det har aldrig blivit av. Om både Markus Larsson och Andres Lokko gillar den måste den väl vara bra?

 

 

 

 

Är det någon mer än jag som känner en enorm läslust nu när hösten börjar smyga sig på?

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0