Premiär!
Detta könsneutrala lilla ord har väckt mycket känslor. "Det är ägnat att utplåna könen!" verkar många tro. Vilket inte kunde vara mer fel. Hen ska ju användas främst när man inte känner till könet på personen man talar om, som i ovan nämnda exempel (istället för att utgå från och befästa normen att läkaren är en man). Eller kanske i en situation när personen själv inte vill avslöja sitt kön.
Hur kan man vara emot att berika språket ytterligare? Det förstår inte jag. Vi ska ju inte radera orden "hon" och "han". Vi ska bara lägga till ett ord för situationer när "hon" eller "han" inte passar in. Ordet "snippa" är ju ett bra exempel på ett ord som skapades eftersom det fanns en lucka i språket. Till en början kändes det kanske märkligt att säga det, men nu fem år senare är det etablerat.
........
Lady Dahmer - min genusguru nummer ett - skrev så klokt i sin blogg att:
"ska vi snacka om att förvirra barn så kan vi diskutera begrepp som brandman, polisman, affärsman, sjöman och liknande. Inte konstigt att de alltid utgår från att det är en han, inte bara pga rådande normer och hur de porträtteras i det offentliga utan även benämningen. Brandman. MAN.
Kan vi inte försöka bli av med könsnormerna en gång för alla och bara låta folk få vara sig själva?
Om det är något jag tycker är viktigt så är det att belysa könsnormerna så ofta och mycket det bara går. Det är nämligen det första steget i processen att bli av med dem. Och varför ska vi bli av med dem? Tja, om vi vill ha ett samhälle med betydligt färre hatbrott, mobbing och självmord kan det ju vara en bra början.
Genus- och jämställdhetsarbete handlar inte om att radera olikheter mellan människor, som så många verkar tro. Folk av den gamla skolan förfasas och tror att målsättningen är att alla ska bli lika. "Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar!" - skanderar de i parti och minut, utan att sätta sig in i vad det egentligen handlar om. Målsättningen med genustänk är inte att killar ska förbjudas att leka med bilar och flickor att ha rosa kläder. Det handlar om att ge alla individer, oavsett kön, de bästa möjligheterna att få vara sig själva utan att begränsas av normer och föreställningar om hur killar respektive tjejer ska bete sig. Om sedan en pojke vill leka med bilar är det helt ok, men det ska vara av fri vilja och inte för att någon vuxen rynkar på näsan när han tar upp en barbiedocka. För att förenkla det hela. (Sedan har vi det faktum att så många verkar tro att vuxna och andra barn inte skickar ut några signaler för vad som är ett godtagbart beteende, men det är en helt annan historia...)
Kan vi inte alla enas om att det är något bra? Något att sträva efter?
---------------------------
Det kanske är lätt för mig att sitta och säga nu när jag inte har några barn, men min spontana tanke när jag såg dessa bilder från ett dagis i en förort till Stockholm var att jag inte skulle vilja att mina framtida barn gick på det dagiset.
Jag har nämligen en stark känsla av att barnen, beroende på vilket kön de skulle tillhöra, ganska snabbt skulle hamna i en av två trånga fåror för hur man ska bete sig.
Fåra 1:
Eller fåra 2:
[Bilderna tagna från Lady Dahmers blogg (som för övrigt är helt lysande) och från SVT play - där filmen visades i barnprogrammet "En stund med Leonardo" för några veckor sedan.]
________________________________
Sedan finns det så otroligt många forum inom vilka könsnormerna tål att belysas. Idag satt jag och funderade på det här med reklam. Om man utgår från ett genusperspektiv när man tittar på reklambilder blir det plötsligt så tydligt (och sorgligt) hur lång väg vi har att gå innan vi blir av med alla osynliga regler för hur män och kvinnor ska se ut och bete sig för att passa in i de respektive mallarna.
Jag såg till exempel bilden nedan och ställde mig frågan hur i hela fillifjonkan det kommer sig att tjejer i reklamer ska se så kåta ut, alldeles oavsett vilken produkt de ska sälja?
- "Tyget på den här blusen är så.... sköööönt."
-"Här går jag med min nyinköpta väska och förutom att jag är jättenöjd med den är jag så himla, himla kåt."
.........................................
Det vet vi ju sedan innan att normen för en kille är att se så hård och macho ut som möjligt.
Blir det inte bara väldigt löjligt när man tänker på det?
Kvinnan ska vara mjuk och sensuell - mannen hård och tuff.
_________________
Även om grabbarna på denna bild är något "metrosexualiserade*" i jämförelse med exempelvis de klassiska Dressmännen (se bild längre ned) så finns det fortfarande ett drag av machoattityd i deras utstrålning. Titta bara på Tuffe Tuffson där till vänster.
[*Metrosexualitet, subkultur eller livsstil bland heterosexuella män, där man intresserar sig för estetik och månar om sitt utseende och livsstil. Källa: wikipedia]
Dressmännen - mansidealets främsta reklampelare? En bild säger mer än tusen ord. För att vara en riktigt ”manlig” man ska du:
- ha en stor bringa och breda axlar
- vara lång och reslig
- ha välmarkerade käkben
- helst vara lite småskäggig och
- utstråla framgång och karriär men på samma gång ha en avslappnad och mjuk attityd ackompanjerad av en god självkänsla.
Har jag missat något?
Prickar du in dessa attribut är du mer eller mindre hemma som man. Om inte, så kan du få det tufft. (Och då har vi ändå bara avhandlat mansidealet vad gäller utseende. När vi kommer till hur män bör bete sig så finns det tusen andra saker du måste tänka på om du vill passa in i mansnormen.)
Har jag berättat...?
... att jag och J ska åka på safari i januari?
Den 5 januari planerar vi att sticka iväg till Tanzania och Zanzibar i 3 veckor. När vi bokade resan för några månader sedan kändes allt så teoretiskt och overkligt. Det var egentligen inte förrän nu i veckan när biljetterna kom som det började kännas på riktigt när jag såg att vi har sittplatser ”26J och 26K” på planet – och att ”inköpslistan” bestod i bl.a. kikare, hatt med brätten (pensionärsvarning, jag vet), pannlampa och myggmedel. Wow, vi ska verkligen åka. Det pirrade till rejält i magtrakten!
Såhär är upplägget av vår resa:
Först åker vi till Kilimanjaro. Berget ska inte bestigas utan mer... betraktas på avstånd :) Och fotograferas, det kan jag lova.
Vi kör därefter en 5-dagars/6-nätters safari inklusive:
- Lake Manyara National Park
- Serengeti National Park
- En tur ned i Ngorongoro-kratern
Lake Manyara National Park.
Lake Manyara National Park.
Lodge-boende i Lake Manyara National Park.
Serengeti Sopa Lodge.
Något man kan få syn på i Serengeti National Park.
Solnedgång i Serengeti National Park….
Serengeti National Park.
Dessa ska man visst INTE klappa.
Ngorongoro-kratern.
Ngorongoro-kratern.
Ngorongoro Sopa Lodge.
Efter safarin bär det av med flyg till ön Zanzibar (som också hör till Tanzania). Där ska vi vara i nästan två och en halv vecka och bo på tre olika ställen:
- Först spenderar vi 2 nätter i Stone Town – en swahilisk handelsstad i sten som finns med på UNESCOS världsarvslista.
- Sedan vistas vi 6 nätter i Nungwi village, på Zanzibars nordspets. Hotellet vi ska bo på ligger precis vid havet, det är beach bungalows med balkong mot havet och halvpension så att man kan gå ut och äta på de olika hotellrestaurangerna som finns där.
- Avslutningsvis åker vi ned på öns östra kust där de bästa stränderna i Zanzibar visst ska finnas. Där ska vi bo på ett all inclusive-hotell i 8 nätter… och bara re-lalalaxa.
Stone Town visar på kulturella influenser under mer än ett årtusende från det afrikanska, men även från det indiska, europeiska, men främst det arabiska kulturarvet. De flesta byggnader är från mitten av 1800-talet. (Källa: wikipedia)
Stone Town.
Stone Town.
Langilangi Beach Bungalows, Nungwi Village.
Hotellets veranda. Not bad, eh?
Balkongen.
Och så poolen dårå.
............
Här är all inclusive-hotellet vi ska på bo på i slutet:
Detta är min bakgrundsbild på jobbdatorn. Som en ljus i tunneln såhär i midvintertid.
På hotellet finns möjligheter till massage (det blir nog minst en om dagen), snorkla, åka på djuphavsfiske eller solnedgångskryssningar med s.k. dhow-båtar, (se bild längre ned) och man kan paddla kajaker med genomskinklig botten…
Hotellets pool…
Hotellets baksida. (Eller som pappa skulle säga, framsida? :))
Hotellets framsida. (Eller som pappa skulle säga, baksida? :))
De traditionella dhow-båtarna är tydligen väldigt vanliga längs med Indiska oceanens kuster (har jag googlat fram). Det är dessa man kan åka ut på solnedgångskryssningar med… Njuta av ett glas kylt vin samtidigt som man ljudlöst seglar på vattnet i solnedgången. Yeah baby!
Där kommer jag och J att sippa på varsin drink om en och en halv månad…
Äh detta kommer att bli helt GALET hörni!!!!!!!!
*skriker av lycka inombords*
Det enda jag kan tänka på nu är att ingen av oss ska halka och bryta benet, eller få vinterkräksjukan precis innan avfärd. Usch jag föreställer mig bara allt som skulle kunna hindra oss från att åka och vågar inte riktigt glädja mig åt resan. Håll tummarna för att vi får vara friska och krya så att vi kommer iväg!
Namnsdag.
Idag är det min namnsdag!
Jag vet inte varför jag är så barnsligt förtjust i att fylla år och ha namnsdag. Det är väl egoisten i mig som får fritt spelrum antar jag. Jag har hört talas om folk som gör sitt bästa för att dölja det faktum att de fyller år. Sådant förstår jag mig inte alls på. Om det inte vore för sociala koder om vad som anses psykiskt friskt så skulle jag fästa en heliumballong med texten ”It’s my birthday!” i ett snöre till huvudet varje gång jag fyllde år...
Nu kom jag bort från namnsdagen. Det jag skulle tillägga var att det självklart var pappa som var först att gratulera i raden av… totalt två personer. Varav en kollega på jobbet. Jaja, namnsdagar är väl inte lika viktiga för alla! :)
Pappa, namnsdagsgurun.
Dagens i-landsproblem.
Ni som känner mig vet att jag ogillar att vara beroende av saker. Socker, koffein, nässpray, alkohol eller vad det än må vara. Jag vill styras av min egen vilja och inte av beroenden. Jag kör därför mina egna små avvänjningar till höger och vänster. Exempelvis vande jag mig av med kaffe där vid nyår eftersom jag vill dricka kaffe när jag HAR LUST att dricka kaffe, för att det smakar gott, inte för att bli kvitt en molande huvudvärk. (Såsom många på jobbet gör. De tvingas dricka rena rävgiftet, I'm telling ya…)
Nu har turen kommit till lipsyl.
Jag vaknade nämligen upp en vacker dag och insåg att jag skapat ett beroende av försvarets hudsalva. De senaste två-tre månaderna har jag i tid och otid kladdat denna förrädiska lilla salva på läpparna – bara för att det är så mysigt – vilket fått till följd att jag nu är beroende. Det kan inte gå mer än två-tre timmar utan att läpparna börjar kännas torra och fnasiga och jag bara MÅSTE smörja in dem. Så var det inte i somras. Hur gick det till?
Jag och min vän tillika kollega Milla, som har samma problem, bestämde oss därför för att ta tjuren vid hornen och bli av med våra beroenden. Den briljanta planen var att trappa ned ena dagen (tre insmörjningar totalt) för att sedan gå kalla kalkonen nästa. Som var i förrgår. För min del slutade det hela i en smärre katastrof. Jag tvingades kapitulera på kvällen med en rejäl insmörjning – aj aj aj vad torrt det kändes - och igår var det värre än nånsin förr. Jag fick smeta och smörja hela sabla dagen! Nu är de såriga och nariga och säger "Tack så mycket Einstein!" till mig när jag tittar mig i spegeln.
Så vad gör vi? Finns det någon rehab man kan köra? Vaselinprogrammet?
Vi har bestämt oss för att köra en ny avvänjningsrunda om ett tag, när läpparna läkt. Och i ett lite långsammare avvänjningstempo nästa gång, för att undvika lika förödande konsekvenser och ett maniskt slickande om läpparna. Folk glor ju på en och undrar vad man håller på med. Sicket ociviliserat beteende.
Såja, såja, jag sa ju att det var dagens i-landsproblem. (Se rubriken.) Men jag vet att jag och Milla inte är ensamma om detta ty det finns en lååång tråd om det på Flashback ;)
Men hörni, nu är det ju helg. Gött mos! Jag är ensam hemma ikväll. Kom just hem efter ett hårt träningspass+bastu med Milla. På spisen stod middagen som J var snäll nog att laga innan han drog iväg på grabbkväll. Imorgon blir det namnceremoni i Norrtälje och på söndag ska vi träffa våra norska vänner som är i stan över helgen.
Vad har ni för planer?
Tankar om döden. Och livet.
Jag hamnade på något vänster på en gammal blogg till en småbarnsmamma som avlidit i cancer. Klump i magen. Jag kunde inte sluta läsa. Ögonen for som torra skinn över dataskärmen när jag ”backtrackade” hennes inlägg från den dag hon fick diagnosen i november 2009 fram till den dag hon somnade in i april i år. Det var så oerhört sorgligt att läsa, så hemskt. Hur ofattbart tungt måste det inte kännas att få veta att man lider av en aggressiv cancer med väldigt dåliga odds att överleva – samtidigt som man är ”mitt i livet” med flera små barn, på väg att gifta sig med den man älskar, flytta in i ett hus man just köpt. Ja det är naturligtvis vidrigt oavsett var i livet man befinner sig, men ni förstår var jag menar.
Egoistiskt nog började jag tänka på vad jag själv har att vänta av den varan. Vilka svårigheter väntar just mig längre fram längs vägen? NÅGOT HEMSKT KOMMER JU ATT HÄNDA NÅGON GÅNG, mig eller mina anhöriga. Man kan ju inte leva ett helt liv helt utan olycka? Tack och lov har man ju inte en aning om vilka hemskheter som väntar runt hörnet. HU!
Sådan här har jag alltid varit. När jag var liten hade jag tvångstankar. Inga allvarliga sådana, jag tror att många barn har dem från och till, men till exempel kunde jag promenera hem från skolan och när en bil kom körandes bakifrån kände jag mig tvungen att raska på stegen till nästa lyktstolpe innan bilen körde förbi. Annars skulle mamma och pappa dö i en bilolycka och det skulle vara mitt fel. Eller så släckte och tände jag taklampan ett visst antal gånger innan läggdags, annars skulle något hemskt hända. Tvångstankar.
Eller så var det oro över döden. Från första dagen jag fick min hund när jag var nio år gammal och fram till dess att hon fick somna in fjorton år senare tänkte jag nästan dagligen panikartat på att hon när som helst kunde dö, bli påkörd av en bil eller ihjälbiten av en schäfer. När jag gosade in mitt nylle i hennes päls försökte jag memorera, bränna in i mitt sinne hur hon doftade, hur hon såg ut, hur hon lät. Jag filmade henne frenetiskt. För att minnas henne i detalj den dagen hon inte längre fanns.
Varje gång jag vinkar hejdå till mormor undrar jag om det är sista gången jag ser henne i livet. (Där är det i alla fall motiverat att tänka så, hon är trots allt 96 år gammal.)
När pappa ska köra hem från Kallax får jag för mig att han ska krocka med en älg och att jag ska få beskedet på vägen från Arlanda. Ibland kan jag till och med se framför mig hur jag kommer att skrika, gråta. Och när jag tänker dessa tankar så är min enda tröst att om jag tänker dem minskar risken för att det faktiskt ska inträffa. (Tvångstankar. Jag måste alltså tänka den hemska tanken, annars kommer den att inträffa istället.)
Tankar på döden och hemskheter finns alltid nära i mitt medvetande. Det gör att saker blir väldigt jobbiga ibland, men också att jag kan uppleva en enormt positiv känsla av hur fantastiskt bra jag har det. Ofta känner jag ren lycka rusa genom kroppen i en enskild stund. Jag ser och smakar på karamellerna som livet sträcker fram till en ibland.
Så kanske är de jobbiga tankarna inte enbart av ondo, om de i kontrast till de andra, goda tankarna utgör en förutsättning till dessa. Det gäller bara att inte låta tvångstankar och oro över döden ta över helt. Att inte förlamas när dessa tankar kommer och låta dem bli till en pistol mot tinningen. (Nu njuter du, annars kommer ödet att tala om för dig hur bra du hade det innan.)
Ingen därute som känner igen sig? Ni kanske tycker att jag är ett freak. Äh, den bjuder jag på! Alltid kul att låta någon få känna sig lite normal hehe.
Så. Det gäller att leva livet till fullo och ta tillvara på alla möjligheter. Inte vara rädd.
Man ångrar sällan saker man gjort. Man ångrar oftare saker man inte gjort...
Det finns så mycket vackert här i livet. Det gäller bara att se det.
Bio-onsdag.
I centrum för handlingen står paret. Kvinnan som vill ta ut skilsmässa och flytta utomlands och mannen som vill stanna kvar och ta hand om sin alzeimerssjuke far. Till det kommer deras tonårsdotter som slits mellan dem, och kvinnan som mannen anlitar som hemhjälp utan att kvinnans make känner till det. Det ställer till det en del trubbel, kan man säga.
DN, som gav filmen en femma i betyg i september, skriver bl.a.:
"Sekulär och välbeställd medelklass ställs mot religiös och fattig arbetarklass men rör sig långt bortom kategorierna ont och gott. Här handlar det om en grupp människor inför komplicerade moraliska – och givetvis könsbestämda – överväganden.
(---)
För den som minns Kim Longinottos suveräna dokumentärfilm ”Divorce – Iranian style” (1998, finns på Youtube) känner man igen hur lagstiftningen och procedurerna tvingar fram om inte rena lögner så åtminstone frisering av sanningen när det kommer till vårdnadstvist, kvinnors ställning – men också mäns – och ekonomisk ersättning vid brott och skilsmässor."
Mitt betyg?
Ja, från att ha varit lite skeptisk de första fem minuterna blev jag mer och mer fast i handlingen ju längre tiden gick. Den utvecklade sig till att bli en av de mest gripande filmer jag sett på länge.
Fantastiskt skådespeleri ska tilläggas.
Gå och se, om ni har möjlighet!
Vilken sorts älg? He jär barå' välj!
Nu såhär i älgjakttider kan det ju vara bra att känna till vilka olika sorters älgar som springer runt därute i skogarna. Här kommer de:
Illamående älg = kvälg
Sötsugen älg = karamälg
Törstande älg = svälg
Andfådd älg = bälg
Ledig älg = hälg
Bärande älg = portfälg
Botanisk älg = sälg
Tveksam älg = välg
Rund älg = fälg
Sömnig älg = revälg
Knivig älg = tälg
Odygdig älg = kanälg
Dygdig älg = snälg
Full älg = butälg
Förlåt älskling.
Jag vaknade nämligen mitt i natten av att Joakim satt upp i sängen, upprörd och arg som få. På mig. Och han närmast ropade åt mig "vad f-n är det DU PRATAR OM???"
Tydligen, fick jag veta nu på morgonen, hade jag väckt honom fem minuter tidigare genom att peta honom i sidan. Sedan hade jag satt igång att babbla om allt mellan himmel och jord som en vanvettig och han hade inte fått någon rätsida på vad jag ville. Det handlade bland annat om barn i trafiken och potatisfrossa (kan det ha något med LCHF att göra undrar man ju då?). Han hade inte lyckats tyst på mig, hur mycket han än försökte. Stackarn. Dessutom fanns det naturligtvis ingen logik i det jag försökte framföra och han tyckte att det var obehagligt att inte kunna få mig att vakna till sans. Till slut lyckades han dock på något sätt sticka hål på min sömnbubbla och ja, det var ju då jag vaknade och kunde för mitt liv inte förstå varför han väckte mig. Det var väl fräckt, tyckte jag, vände mig och somnade om. Mycket lustigt, såhär i efterhand. Men imorse hörde jag honom muttra något om att han inte kunnat somna om på ett bra tag efter det och fått sammanlagt fyra timmars sömn. Han var lagom glad på mig, kan tilläggas...
Förlåt älskling!
__________________________
Nå, idag är det fredag och det är väl härligt. Då är det ju snart HELG!
Vad ska ni hitta på?
Jag och Joakim ska iväg och bowla med VC (Vida och Claes) ikväll, och imorgon ska jag träffa Sofia och Karin för att gå på en konstutställning, men vad vi ska hitta på resten av helgen får fantasin bestämma.
Trevlig fredag allihopa!
Hur tur får man ha egentligen?
Måste se!
Jag har alltid velat läsa boken, men det har inte blivit av. Igår när jag gick Götgatan ned, på väg för att möta min förlovade hos guldsmeden (nå, hur 1800-tal lät inte det?) smet jag därför in på Myrorna enbart för att se om de hade den. Och här kommer jag till det fantastiska. Den stod där på bokhyllan och väntade på mig, i all sin prakt!
Hur tur får man ha?
Bara 30 kr fick jag ge för den också, så det var ju som hittat.
Nu ska här krypas upp i soffan med en filt och sträckläsas.
Eller ska jag se filmen först?
Trailern ser ni här...
Här är ditt liv (på Gärdet)
Ramlade på lite intressant information i en Mäklarannons. Alltid lika kul att se hur förutsägbart liv man lever.
Utmärkande livsstil i ditt bostadsområde (Gärdet)
- 33% är 25-35 år (check)
- 58% är ogifta (check... men inte så länge till?? :))
- 26% bor i 66-90 kvm (check)
- 56% är byggt före 1931 (check)
- Intressen: Segla (nej); Utrikespolitik (absolut, det är ju lite en del av mitt jobb...); Andra länders kultur (varför inte, gärna på plats)
- Läsvanor: Morgontidningar (hell yeah!); Kulturtidningar (nja); Skönhet och mode (försöker jag undvika)
- 99% bor i flerbostadshus (check)
- 55% har eftergymnasiala studier (check)
- TV-tittande: Samhällsreportage; Debattprogram; Utländska dramaserier (<-- spot on på allihopa!!!)
- Vanligaste namn: Sofia; Alexander (Nope. Sophia ska nog stavas med ph. Området är ju trots allt en del av Östermaaaalm.
- Konsumtion: Restaurangbesök (mmm…I plead guilty your honor); Klockor (say what? Hur ofta köper man klockor? Vilken sorts klockor avses? Väggklockor? Armbandsur? Golvur? Vad lägger folk pengar på egentligen. Dårar) och Accessoarer; Vin (jo, det slinker väl ned någon droppe då och då)
Nå. Förutsägbart eller inte, jag tittar ut genom fönstret och ser ännu en strålande lördagsmorgon här på Gärdet. Det blir ingen förlovning denna gång. Däremot ser jag framemot en långpromenad på Kungsholmen med Sara och Vida.
Vad ska ni hitta på idag då?
